Björnar och pensionering

   Häromveckan kom en kvinna, mig närstående, hem från en lite utflykt till kungliga huvudstaden. Nedlastad med påsar och intryck var hon lite kränkt också. När hon gick för att åka med tuben och skulle köpa biljett fick hon frågan om hon ville åka med pensionärsrabatt. Det här var andra gången hon fick frågan och hon var inte speciellt nöjd. Döm om min förvåning när hon mellan ägget och smörgåsen vid dagens frukost frågade om vi skulle ställa oss i kö för äldreboende. Jag lyfte blicken långsamt från kultursidorna i dagens tunna tidning fortsatte tugga och fnös något. Sedan fortsatta jag att läsa.

Pensionärer?

   Det är inte bara min fru som råkar ut för sådant här. För två veckor sedan träffade jag en bekant jag inte sett på arton år för då gick han i pension. Han heter Björn, vi kan kalla honom Ettbjörn, ni kommer att förstå varför. Hursomhelst, Ettbjörn hejade och vi pratade om tiden då vid var arbetskamrater. Sedan frågade Ettbjörn: Har du inte gått i pension än? med allvarlig min. Jag funderade i bråkdelen av en sekund på om han skojade men han var gravallvarlig. Så jag fick svara att jag minsann hade minst elva år kvar till pensionen. Även jag blev lätt kränkt.
   Häromdagen pratade jag med en annan arbetskamrat som jag har just nu. Han heter också Björn, Tvåbjörn. Han å sin sida sa till mig: Har du fyllt femtio än? Vilken kille, han gjorde min dag! Jag avslöjade att jag redan var femtiofyra. Men du som är så slät, sa Tvåbjörn uppmuntrande. Jag tänkte för mig själv att det beror på alla fettceller som fyller ut mellan mina rynkor. Själv hade han antydan till kalkonhals. En företeelse som smala och tunna personer företrädesvis har, tror jag. Faktum är att jag har en kompis som heter Björn, vi kan kalla honom Trebjörn, som kan härma en kalkon. Ljudet av en kalkon alltså. Men det har ingenting med det här blogginlägget att göra egentligen, även om Trebjörn är morfar. Min pensionering känns långt borta, jag har ju inte ens blivit morfar eller farfar än och det kommer nog att dröja.

   Men förra hösten på min väg till jobbet när jag cyklade i snålblåst och ösregn och jag var genomsur både av kondens inifrån och ösregn utifrån trots mitt regnställ. Glasögonen var helt omöjliga att se genom på grund av allt vatten. Då tänkte jag tanken för första gången. Tänk om jag varit pensionär nu då hade jag kunnat legat kvar i sängen och läst en god bok. Får nog fundera på den där kön till äldreboendet i alla fall.