Reelin´in the years

   Fick för något år sedan tag i boken Reelin´ in the years av Brian Sweet. Den har de senaste veckorna haft sin givna plats på nattduksbordet. Boken är en detaljerad biografi av Steely Dan, det amerikanska sjuttiotalsbandet som fortfarande producerar skivor i sakta mak. Boken är på engelska och vad jag vet inte översatt till svenska.
   Författaren Brian Sweet är lika ordrik och detaljrik som de han berättar om. Boken är en guldgruvan för musiknörden som gillar SD och vill veta vilken gitarrist som spelade vilket solo på bandets sju första plattor innan bandet splittrades juni 1981, vilket egentligen blev en paus på 19 år.
Donald Fagen född 1948 och Walter Becker född 1950 träffades under studietiden på Bard college. Fagen hade planer på att bli journalist men deras gemensamma intresse för jazz och förkärlek för torr humor förde samman de två.

Nörderi på hög nivå Foto: ÅJ

  När studietiden var över beslutade de sig för att prova på musikbranschen och vandrade runt till olika musikbolag och musikförlag i New York där de spelade upp sina alster som de gärna sålde men få eller inga köpte. Redan då fanns tidiga versioner av låtar som senare skulle dyka upp på deras plattor.
De livnärde sig på enstaka studiomusikjobb och turnéer med Jay and the Americans. 1970 fick de möjlighet att skriva filmmusik till en rulle med Richard Pryor i huvudrollen. Filmen You gotta walk it lika you talk it (or loose that beat). Detta projektet blev ingen succé vare sig musik- eller filmmässigt men vinylen har ändå lyckats hitta sin väg till undertecknads skivsamling!
   1971 gick flyttlasset till soliga Kalifornien med ett skivkontrakt hos ABC på fickan. Första skivan Can´t buy a thrill kom ut lagom till julhandeln 1972 och på de tre första skivorna var bandet Steely Dan verkligen ett band. Bandet hade en sångare för Donald Fagen led av scenskräck och trivdes bäst som låtskrivare och att fila på detaljer i studion i oändlighet. Trots detta sjöng han på några av spåren på debutplattan och när de motvilligt turnerade, lugnade Fager sina nerver med en mix av konjak och valium. De slutade turnera 1974 framförallt för att Becker och Fagen inte ville stå på scen och det tog för mycket tid från skrivandet av ny musik och produktionen som alltid tog lång tid då Fagen och Beckers perfektionism tog sig extrema uttryck och blev legendarisk i branschen.
    Fagen och Becker löste dilemmat med att de övriga i bandet och skivbolaget ville att de skulle turnera och att de två inte ville turnera med att helt enkelt upplösa bandet efter tre album. Då hade de flesta av de övriga i bandet redan ersatts på skivorna av en konstant ström av studiomusiker. Endast Denny Dias lyckades vara kvar ytterligare några album endast av den anledningen att hans gitarrspel passade in i ljudbilden som Becker och Fagen önskade.
   Namnet på gruppen kommer från en gummidildo i boken The Naked Lunch av William S. Borroughs, en bok som var en favorit sedan studietiden för de två och ett utslag av deras speciella typ av humor.
   Både två var mediaskygga och inte tog de sig speciellt bra ut på foton så det finns inte så mycket bilder och intervjuer från de båda. Vissa journalister kallade dom till och med för det "fulaste bandet" innan de på riktigt blev etablerade i musikbranschen.
   På några av skivorna spelar de knappt själva utan provar studiomusiker efter studiomusiker för att få fram det önskade soundet. På någon skiva finns över fyrtio musiker listade och många fler provade sina färdigheter för de kräsna låtskrivarna. Det var stora produktionskostnader när de skickade efter studiomusiker från New York på andra sidan kontinenten och kostnaderna sköt i höjden för varje nytt album.
Mark Knopfler flögs in från London för att spela på Gaucho men hans bidrag är väldigt kort och knappt hörbart. Jojje Wadenius spela kompgitarr på en av Donald Fagens soloskivor. Han kom till studion då och då under fyra månader för att göra gitarrpålägg och han var utan att veta om det den enda kompgitarristen på Fagens soloskiva Kamakiriad.

Ljuva sjuttiotal!

   Boken är extremt detaljerad när det kommer till skivorna och vem som spelar på vilken låt. Den är också detaljerad vad gäller de fåtal spelningar som ändå gjordes. Däremot nämns väldigt lite om herrarnas privatliv helt enkelt därför att uppgifter saknas. Jag hade gärna läst mer om Donald Fagen och Walter Becker, männen bakom Steely Dan men det är väldigt lite av den varan.

Boken får 8 nördiga Markaskogar av tio möjliga.