Adolphson och Falk

   Åttiotalsfavoriterna Adolphson och Falk besökte stan. Bloggen fick en återbudsbiljett och nappade på erbjudandet om en plats på nionde raden i Konserthuset. Rynkorna på bandmedlemmarna, Thomas och Anders syntes väl och de 69-åriga distingerade herrarna hade med sig ett komp på synt, piano, trummor och ståbas som hade varit med i minst lika många år.
Konserthuset hade en halvfull salong av fans i den övre medelåldern. Majoriteten av besökarna var män klädda i skjorta, ylleväst, säckiga jeans. Till det glest med hår, glasögon och en lätt till kraftig övervikt.
   Det är åttiotalsnostalgi på hög nivå med det där oskyldiga synthsoundet från synthens barndom som andas pastell och tubsocka. Man kan nästan känna bänkgrannens axelvaddar som skymtar under hockeyfrillan allt ackompanjerat av gigantiska glasögonen som täcker halva ansiktet.

A och F scen

   Duon firar femtio år då det var 1968 de träffades. De gjorde lumpen tillsammans och direkt insåg sitt gemensamma intresse, musik. Efter några stapplande steg som demoartister,  låtförfattare åt andra artister puttrade karriären på under sjuttiotalet och kröntes av en sjätteplats i Melodifestivalen 1979.
Av en slump blev de någon form av husband på radioprogrammet Eldorado med Kjell Alinge där deras första hitlåt Blinkar Blå spelades in. Vid den tidpunkten hade de fått kontakt med synthoraklet Greg Fitzparick som skapade duons sound som tidigare var baserat på akustiska gitarrer. De var även husband hos Ingvar Storm och Niklas Levy i fredagsunderhållningen Metropol. I ett statsägt medielandskap blev genomslaget enormt och åttiotalet låg öppet för det nya soundet tillsammans med musiken och texterna som Adolphson och Falk hade hand om. Många av texterna handlar om rymden och det var erfarenheterna från det militära som duon hade där de jobbade inom signaltjänsten som kom till nytta i texterna.

Adolphson, Sundquist och Falk

   Blinkar Blå, Vidare, Över tid och rum, I nattens lugn, Ljuset på min väg, Mer jul, En bärande våg, 10010, Hav ja gruppens låtkatalog är lång och de gamla hitlåtarna avlöser varandra under konserten i delvis ny tappning.
 De karakteristiska rösterna är välbehållna och humorn är torr likaså självdistansen när de beskriver valda delar av sin femtioåriga karriär.  Ljudet är lågt och bloggen är orolig för att viska till bänkgrannen under de två timslånga seten för att inte överrösta musiken.

Konserten får åttiotalet Markaskogar av hundra möjliga.