Gaddad för livet

  Det är tredje gången jag ser Eric Gadd i ett liveframträdande. Alla gånger har varit i olika sammanhang och i olika sättningar. Den här gången står han på egna ben tillsammans med en stålsträngad akustisk gitarr på en liten avskalad scen där han har både stående och sittande publik framför sig. Att han saknar sällskap på scen gör inget, tvärtom, visar det sig efter en stund. Nu behöver han inte dela på utrymmet och kan istället ta plats med sin fantastiska pipa och ett överraskande gitarrspel som förmedlar funkighet och kärlek till musik. Han hinner också blanda in några covers av Al Green och den egna husguden Prince. En artist som han ofta jämförs med.

Han river av den ena egna hitlåten efter den andra och igenkänningsfaktorn är lika hög som medelåldern  i publiken. Tempot är högt och snacket mellan låtarna betydligt mindre än utlovat. Kanske en effekt av den något sorlande publiken som han kämpar med den här kvällen.
Ikväll är han dock allas hjälte när han visar på ett brett sångregister och varierat gittarlir. Han får ovationsartat jubel och ropas in flera gånger.
Gadd är en rutinerad artist som i somras fyllde femtio och håller publiken på gott humör, särskilt de kvinnliga delarna i mitt sällskap.


På den här sushirestaurangen i ett gråkallt Örebro värmer Gadd. Det är snabbt, rappt, funkigt men ändå kärleksfullt och med stor ömhet.
När restaurangen töms och alla drar sig hemåt så vänder jag mig om mot den tomma scenen och hittar hans handskrivna spellista på golvet. En förteckning över vad funkens svenske mästare hittills producerat.

Konserten får nio Markaskogar av tio möjliga.