ÖSK - GIF Sundsvall 0-0 (0-0)

    Knappt har transferfönstren stängts och två svartvita flugit ut och för en gångs skull har ÖSK lyckats få pengar för en försäljning. Kennedy och Besara lämnade laget utan att föreningen fick ett rött öre. Den här gången fick vi nåt för Rogic i alla fall. Smulor jämfört med vad Malmö och Göteborg får för sina spelare som går till utlandet men nåt litet till ÖSK alla fall.
    Idag kunde ÖSK stänga ett av norrlandsfönstren när Sundsvalls giffarna var på besök. Sedan Linus Hallenius blev cypriot har lagmaskinen från Medelpad hackat rejält och laget ligger på sista plats i allsvenskan med åtta omgångar kvar. Tränare Joel Cedergren har fått foten och ersatts av Sundsvallssonen och ÖSKhataren Tony Gustavsson som tidigare tränat Degerfors och amerikanska damlandslaget. ÖSK får med andra ord se upp för Tonyeffekten i dagens match.

Gameface!  Foto: oskfotboll.se

   Tidigare drabbningar på Behrn mellan lagen 2016, 2017,  2018 har varit bedrövliga tillställningar
med dåligt spel, franska nerver och vattensjuk Behrn arena. Ångest, kylspray och dyrköpta poäng så det gäller för svartvitt att ta på blåställen då detta kan vara sista chansen till poäng i årets allsvenska då ÖSKs motståndare i avslutningsmatcherna alla jagar slutsegern i allsvenskan.
   Läget i laget är i vanlig ordning sjukt och småskadat men till match vaknar de flesta till så i vanlig ordning ställer Kjäll upp med bästa möjliga lag! Men saknaden efter Rogic och Strandberg var stor.

   Utan vänsterspringare Kevin Wright som har "känningar" kunde inte svartvitt dyrka upp den norrländska köttmuren. Giffarna parkerade bussen, höll i bollen och drog ned tempot och lurade med sig svartvitt i gåfotboll och sidledsspel speciellt i först halvlek. Första 45 var en gäspning och för oss på södra läktaren en nedkylning så man trodde man såg på bandy och vi var tvingade att gå ut i solen för att  värma oss. Det var lika glest på läktaren som matchen var gles på giftiga målchanser. Minst åtta bussar eller om det var minst åtta busar styrde kosan mot Karlstad och SHL-premiären mot Färjestad. På Behrn var det bara 3189 trogna som led sig igenom en match som inget av lagen vågade vinna med risk för att tappa den poäng de hade när de gick ut på plastmattan. Tempo och chansfattigt i första halvlek men med lite bättre fart och lite fler chanser i andra med betoning på lite. En anemisk match som saknade blod och puls. ÖSK spelade plottrigt och lyckas inte alls i Sundsvalls straffområde. Svartvitt skjuter flera skott som medelpadingarna blockerade effektivt. Agon kommer in sista tio och sätter lite färg och fart på spelet men för sent. Bloggen undrar om han inte håller för mer än tio minuter den "rögade ålen" från Skåne, annars borde han kommit in tidigare och fått fart på anfallsspelet i Sundsvalls straffområde.
   Flera spelare är pigga och rörliga i första som Bertilsson, Prodell och Broberg men när de närmar sig straffområdet sviker modet och inget händer. Sista tjugo tar orken slut och de försvinner helt ur matchbilden.
Nordin och Granlund var bäst i hemmalaget.  Granlund växer för var match och varje landslagssamling. Han är som en ogenomtränglig muminpappa i försvaret nu när gubbarna längst bak börjar svika och spela småskadade. Granlund springer ingen ifrån och han spelar bestämt och med självförtroende.
   För övrigt anser bloggen att Behrn Arena bör byggas in av läktare om det finns pengar kvar sedan skola, vård och omsorg fått tillräckligt för sin verksamhet.

Torsten 100år

Örebro-Karolinaren nr 79 2019

Bloggaren har fått förtroendet att skriva om Torsten Ehrenmark i årets upplaga av Örebro-Karolinaren.  Torsten som skulle fyllt 100 år i år. Han har själv vid ett otal antal gånger medverkat i denna skrift, om än inte på senare tid av förklarliga skäl. För den kunnige Ehrenmark entusiasten bjuder säkert dessa rader inte på speciellt många nyheter men detta är en enkel hyllning till allas vår ordvrängande ordekvilibrist med rötter djupt i den närkingska myllan. Håll till godo med dessa enkla rader till minne av kåsörernas okrönte konung.

  Torsten själv berättade alltid om hur han blev kidnappad redan i unga år. Med Lindesberg som födelseort hamnade han istället i Västå på söder i Örebro endast fem dagar gammal. Torsten beskriver det som ett barnarov som aldrig fått någon polisiär uppmärksamhet, inte heller blev det någonsin uppklarat. Torstens föräldrar, Bertil och Gunilla var skådespelare, ett faktum som Torsten under stora delar av sin barndom inte riktigt kunde vara stolt över. Skådespelare på den här tidens stod inte högt i kurs på den sociala rangskalan och han pratade tyst om detta faktum inför sina skolkamrater på Karolinska läroverket. Torsten växte upp tillsammans med sin farmor Berta och farfar Karl som var skohandlare, men farfar Karl ägde också ett hyreshus på Åbackegatan i Örebro. Ett hyreshus med fyra lägenheter för uthyrning där hyresgästerna oftast var skofabriksarbetare från Oscaria, Örnen eller Svea. Familjen bodde själva i den femte lägenheten, en idyll på sommaren och en kamp för att hålla kylan stången under vintern. Svartån rann alldeles runt knuten för roddturer och skridskofärder eftersom Torsten var intresserad av idrott i unga år även om hans kropp växte ifrån hans idrottsliga ambitioner.

  Karl Gunnar Torsten Ehrenmark född den 22 april 1919 och inskriven på Karolinska läroverket hösten 1929 då han tog klivet ut utanför sina hemkvarter och påbörjade sin långa resa ut i världen. Med sin arbetarbakgrund kände han sig ofta som en udda fågel på det borgliga läroverket. En titt i bildarkivet visar Torsten i en folkskoleklass på Nikolaiskolan 1927 men farföräldrarna och släkten hade större planer för unge Torsten och han skrevs in på Karolinska läroverket, det fick bära eller brista.

  Hans arbetarklassbakgrund och familjens brist på studietradition kunde ibland lysa igenom under hans tidiga år på läroverket. Ett exempel var när det skulle samlas och pressas växter under en sommar men unge Torsten drack istället sockerdricka på Hasselbackens uteservering och spelade fotboll i sina nya fotbollsskor som han ärvt av äldre släktingar. Han hade helt glömt bort biologilärare Olssons sommarläxa att samla minst 45 växter till den nyinköpta portören som skulle pressas i växtpressen, klistras fast på gråpapper och etiketteras för att godkännas av Olsson under den efterföljande hösten. Men med lite hjälp från klasskamrater och med god vilja från biologiläraren lyckas han godkännas i biologi även om hans herbarium av kamraterna mest liknades vid en stinkande komposthög.

  Torstens fantasi och duglighet i teoretiska ämnen blev tydligare för varje läsår som han gick på läroverket och han avancerade så småningom till ordförande i läroverkets litterära, musikaliska och konstnärliga Brageförbund men var även medredaktör för skoltidningen Den Karolinske Argus. Där visade Torsten tidigt prov på sina kunskaper i att sätta ihop en text på de mest underfundiga sätt, något som vi sedan alla tagit del av i hans kåserier.

  Hans ambition var att bli bibliotekarie men andra världskriget kom emellan och Torsten gick aldrig någon akademisk utbildning efter studenten på Karolinska läroverket. Hans håg stod till resor och att få följa skeendet i världen när han gav sig av till Stockholm för att få aspirantplats på tidningarna där. Han hade redan journalistisk erfarenhet från Örebro där han medverkat som notisskrivare tidigt under gymnasietiden. Sommaren efter studenten praktiserade Torsten på centralbiblioteket i Örebro samtidigt som han fick kontakt med Harald Fors och tillsammans med honom och några andra likasinnade bildade gruppen ungt närkemed litterära ambitioner. Torsten fick tidigt klart för sig att han aldrig skulle bli poet eller romanförfattare, men skriva skulle han så det fick bli den journalistiska banan.

Torsten hade tagit studenten 1938, skrivit sin uppsats i svenska och valt ämnet Carl-Jonas Love Almqvist – romantiker och realist. Ett något profetiskt val av den unge studenten och han kammade hem lilla a i svenska språket. Vad gäller franska och latin och övriga kurser blev han med mindre marginal godkänd men slapp gå ut bakvägen och kunde på så sätt hedra sina farföräldrar som offrat en hel del för att Torsten skulle få gå på läroverket.

Hans kunskaper i det svenska språket är något som denna skrift fått njuta av flera gånger då han medverkat vid flertalet tillfällen. Torsten startade även Örebro-Karolinarna i Paris med sig själv och Jan Mårtensson som enda medlemmar, en avdelning av Karolinarna som just nu för en slumrande tillvaro.

En titt i läroverkets stipendiesammanställning visar att han fler gånger under Karro-åren fått både behovsprövade stipendier men också för flit och slutligen vid studentexamen 1938 det högsta stipendiebeloppet för flit, goda seder och kunskaper på etthundra kronor.Detta trots att han och hans klasskamrater kunde träffas efter skolan på Continentals bakficka för en konjaksgrogg så en helt oförvitlig vandel hade han inte. Vid studenten gick han och hans kamrater ut till Stora Holmen för att traditionsenligt lätta på trycket vid Lasse-Maja eken. På gångväg till de enskilda proven skulle sedan en fot vara på trottoaren och en i rännstenen enligt tradition bland Karropiltarna. Han klarade studenten och fick sedan smak på världen utanför men hade alltid med sig Örebro, Närke och Karolinska läroverket närmast sitt hjärta.

  I år högtidlighåller vi hundraårsminnet av denne hederspilt som gjort läroverket känt över stora delar av världen. Tack Torsten.