Favoritserier på TV

Saker och ting kan vara bra märkliga ibland. Mitt intresse för bilar är begränsat till att köra dom från punkt A till Punkt B. Enda stoppet bör vara på en mack för bensin. Lyfter på motorhuven och stänger den lika snabbt. Rena rama grekiskan.

Är det då inte en ödets ironi att mina två favoritprogram på teve just nu är Wheelers dealers och Top Gear. Två engelska serier som blandar engelsk humor och bilinformation. Fattar absolut ingenting av bilsnacket i programmen. Spindelleder hit och vridmoment dit. Hästkrafter här och motorblock där. Rena gallimatias och egentligen ointressant för mig. Men ändå sitter jag där som fastklistrad och ser programmen från olika säsonger och ibland även i repris för det är ju den speciella engelska humorn som finns i programmen jag vill åt.
Jeremy Clarkson i Top Gear är den som klarar av att tänka utanför boxen mest av alla. En fullkomligt fantastisk programledare och komiker. Dessutom älskar han att köra bil och är helt orubblig i sitt hat mot motorcyklar och husvagnar. På denna punkt är vi helt ense.

The Guardian

Modernt

Ett museibesök på Fars dag blev en familjeupplevelse. Hela gänget gjorde Skeppsholmens stolthet och de permanenta samlingarna besöktes. Matisse, Pollock och Rauchenberg tillsammans med gästutställarna Fritsch, Ray och Koons.
I våras gjordes dessutom MOMA i megastaden New York och det är imponerade att se Stockholm och dess satsning på modern konst. Inte är museet långt efter när det gäller kvalité, nytänkande eller enskilda konstnärers verk.
Tänk att ett av konstverkens bakdel lyckats fånga hela familjen vid besöket på Moderna muséet.

Fortsatte med att bli en del av konstverken även om man är lite blygsammare i uttrycket.

Charles Ray försöker att uppdatera idén från grekisk gudabild till kalifornisk hipster. Att det sedan dyker upp en mytologisk nordisk gestalt med ett tillknäppt kyskt uttryck får mer ses som en tillfällighet.

Kristian G

Nu har jag läst första boken. Trots att jag vet hur den slutar, går det inte att sluta att läsa.
En samling texter som helt utelämnar en person som har fått sin tid utmätt. En person som skriver ned sina tankar i livets slutskede utan krusiduller, utan skyddsnät.

 Kristian G


Boken boxar mitt skal
genom mitt försvar
träffar mig rakt i
solar plexus

Kryper in under mitt skinn
Lämnar mina känslor hängande
som översnöade klädnypor på
ett klädstreck i januari

Inälvorna vrids och vänds av radernas ord, kallsvettas.

De svärtade typerna grinar illa, gör illa.

Smyger som svarta katter om natten,

osynligt tysta,  men närvarande.

Bokens sidor jagar mig som skuggor i ett elljusspår.

Boken jag hatar att älska.

Husguden

   Jag får väl nästan be om ursäkta till alla kåsörer runt om i landet. Vill inte visa dålig respekt mot alla dessa som stretar med sina ordvändningar och rapporter från svår barndom eller vardag. Men tyvärr är det en nu icke längre levande kåsör som är min husgud vad gäller produktionen av kåserier. En inspirationskälla som med sitt lugna och sävliga Närkekynne levererade träffsäkra och småputtriga kåserier. Ja, inte bara kåserier utan varje jul kom det en pocket med de bästa kåserier som han presterat under året som gått. Ett måste under många julgranar i vårt avlånga land.
   Jag pratar naturligtvis om Torsten Ehrenmark, denne globetrotter från Örnsro i Örebro. Han som gjorde världens metropoler till sin arbetsplats och därmed i sina kåserier jämställde Örebro med Paris, New York och framförallt London. Ehrenmark spenderade nästan hela sitt vuxna liv som utrikeskorrespondent för olika Stockholmstidningar i städerna. Oavsett var han hamnade på sina uppdrag återvände han till London som han för första gången besökte på sent fyrtiotal och såg de delar som fortfarande låg i ruiner efter att staden precis genomlidit det tyska "blitzkrieg."
   Självironisk som få och där hunden i familjen ofta hade en central roll i kåserierna tillsammans med familjemedlemmarna. Det verkade aldrig som om det saknades uppslag, allt beskrivet i en lättsam prosa.
   Sina egna sportprestationer på Örnsro idrottsplats i Örebro beskriver han med jämna mellanrum och det är inga sportsliga bedrifter av högre klass vi får ta del av. Däremot besöker Torsten flera gånger olympiska spel och tar för vana att beskriva dessa ur en lite annan synvinkel. Något som en del av dagens sportreportrar tagit fasta på och ser på idrotten bakom resultaten och medaljerna. En ironi att han blev ett föredöme för många sportjournalister, när han själv inte hade vare sig bakgrunden eller kroppen för idrott. Men många goda och efterföljansvärda kåserier blev det istället och det tackar jag "min gud för."

Viktigt på riktigt

   Mellan regn och solsken på Mallorcas stränder och bergsbyar har jag läst andra boken där Kristian Gidlund gör upp med sina tankar om döden.
Han blev kritiserad för sitt sätt att skriva, utelämnande vilket inte passade alla som kommenterade hans blogg. De tänkte nog att döden var en privat sak som inte skulle lyftas ut i offentlighetens ljus. Men andra följde hans blogg och kände tröst och stöd i hans penna.
Det obekväma kanske ett resultat av vårt sätt att leva där generationer skiljs från varandra och döden inte är naturlig människor emellan utan talas bara om i viskningar och antydningar.

En sak som får mig att reflektera när jag läser det här är att han många gånger använder sig av uttrycket "viktigt på riktigt". En fråga som aldrig får sitt svar och som kanske inte heller har ett svar. Vad är det som är viktigt när vi står det med vårt livsfacit i hand? Frågan har många svar.

"Du röstar väl rätt!"

Frun tittar undrande och allvarligt på mig dagen innan valdagen, "Du röstar väl rätt?". En näst intill omöjlig fråga att svara på. Med alla (oheliga) allianser och rödgröna röror som uppstår i valets kölvatten kan den frågan vara svår att svara på. I dag kändes det rätt, på valdagen, men hur känns det  om en vecka när partiernas rävspel om vem som skall sitta i regeringsmakt med vem får sitt svar. Vilket parti lyckas få mest gehör för just sin profilfråga? Är det den frågan som jag tycker är viktig och är det den som jag lade min röst på just på valdagen. Trots allt kan jag bara rösta efter mitt hjärta och det förstånd jag har.
Men det viktigaste trots allt är att man röstar, gör sin röst hörd. Det är inte alla som får möjligheten att göra det. Ta vara på möjligheten att påverka.

Repetition

Repetition är kunskapens moder och repetitiv konst är något som det finns en del av inom kulturen.
Tänker på författaren Gertrude Stein som förutom poet, var navet i det tidiga 1900-talets konstnärskretsar i Paris. Ett av hennes poem lyder:

"En ros är en ros är en ros är en ros."

Genialiskt. Samtida var diktaren Apollinaire och kompositören Eric Satie som skapade repetitiv musik som kan vara fantastiskt rogivande, men också driva lyssnare till vansinne.
Nu låter Michael Nyman som en arvtagare till Satie när han framförallt skriver filmmusik till Peter Greenaways nyskapande filmer och Jane Champions "The Piano". Suggestiv och repetitiv musik.