Bajdoff och andra filurer

   I ett kåseri i Länsposten skrev jag om människor jag mött och inte mött som har smeknamn eller öknamn. För den som vill går det att läsa på den här länken: http://lansposten.se/2017/02/ake-bajdoff-johansson/    Gemensamt för de flesta är att de gått ur tiden och inte finns bland oss andra levande längre. Mitt alter ego Åke Bajdoff Johansson dog under 2016 och som av en tillfällighet läste en av mina gamla vänner mitt kåseri och han var personligen bekant med Bajdoff och hans familj i Norrköping där fotbollsspelaren bodde hela sitt liv. Jag frågade om han visste smeknamnets ursprung, han lovade ta reda på det och hans svar, som kom på en dag blev:

Bajdoff i IFK dräkten

Hej
Det vi hört är att det blev i samband med lek i barndomen, något om att han inte kunde säga något uttryck, men även en version om att han gjort på sig vid något tillfälle när han var liten.
Lite klarhet kanske det ger.
Anders

   Det visar med andra ord att mina retstickor till kamrater som kallade mig bajsdoft inte hade helt fel!



   När jag tittar igenom listan för mina vänner på facebook hittar jag flera med smeknamn eller öknamn. Felsägningar i barndomen är vanligt och finns i listan. Två stycken som kallas för Nenne som ett resultat av språklig förbistring i barndomen. Det intressanta är att det är en kille och en tjej som kallas för Nenne.
   Andra får namn efter den egna fysiken, Linan var lång och smal, Kvarten en kortare högerback och Apachen hade korpsvart långt hår som han höll ordning på med ett pannband. Dyckert var en smal lång kille som kompisarna ibland tyckte saknade huvud precis som spiken och Myggan var en grabb i den mindre storleksklassen.
   Många smeknamn har också sin koppling till det egentliga namnet Ekan heter Ekström, CAX är initialer av ett namn och Mårre är en variant av Mårten. Olle hette från början Ohlander men något helt annat som gift men namnet hänger kvar. Hon, för det är en hon, gifte sig för övrigt med Helmet som är en variant av hans efternamn.
   Var Surte, Dansken och Bebbla fått sina namn ifrån vet jag inte. Jag vet små fragment av ursprunget till namnen, men inte hela historien. Hulk fick nog sitt efter en rejäl festkväll precis som Taggen fick sitt när han tömde ett grogglas med fimpar som en av ingredienserna.
   Knutte Sjöblom fick sitt namn på grund av att tidningen förväxlat hans namn och döpte honom till detta varpå alla fotbollskompisar följde efter. Korpralen ville nog gärna bestämma över kamraterna och är nu följaktligen chef. Men Fläskhyvlarn förkortades till Hyvlarn för det blev enklare att säga. Inte det mest smickrande namn med ett för mig okänt ursprung, kanske lika bra det.
   Ja, listan kan göras lång, för det verkar finnas ett behov att ge medmänniskor smeknamn.
 

Hemfjärden

Lågt vattenstånd i Hemfjärden Foto: ÅJ

  En längre tid har det diskuterats om Örebro stads vattenbrist och med det också vattenståndet i Hjälmaren. I dagens lokala tidning finns det en insändare om vem som bär ansvaret för detta låga vattenstånd och ansvariga enligt insändarskribenten är de som inte tar ansvar och följer vattenregleringslagar och förordningar runt sjön. Tjänstemän i kommunen och många med dem har naturligtvis mer sett till den brist på nederbörd i form av regn och snö som vi haft på våra breddgrader. I flera år har bristen på nederbörd givit låga vattenstånd i hela regionen.

   När man åker skridskor längs den norra strandkanten på Hjälmaren i Hemfjärden så ser man tydliga tecken på hur vattennivån vanligtvis ligger på stenar, bryggor och strandlinjer.

Mussla på is Foto: ÅJ

Moules frites Foto: ÅJ

   Något som bloggen aldrig sett förut är att delar av sjön är uppenbarligen bottenfrusen eftersom vattnet försvunnit och de djur som vanligtvis ligger tryggt i bottenlera nu har hamnat ovanför isen och med det också mött sin död.

Dessa musslor brukar annars möta sitt slut på en restaurang på en tallrik Moules frites men de här fällde istället bloggen som fick syna isen på nära håll.

Göta kanal eller Vem drog ur proppen?

 

Slussvaktarsstuga Tegelbruket Foto: ÅJ

    Det är dags att åka långfärdsskridskor på Göta Kanal. En upplevelse som bloggen väntat på länge och det gäller att passa på när tillfälle ges. Det är mycket som ska klaffa med minusgrader och snöfri isskorpa på kanalen för att åkningen ska var möjlig. En bonus är ett fint väder på helgen i fråga eftersom bloggen också har ett arbete att sköta. Har man dessutom goda vänner som bor längs kanalen som man kan få sällskap med och bo hos och umgås med gör inte det upplevelsen sämre.
   Titeln på blogginlägget är också titeln på den första filmen av fyra om olika maritima äventyr på Göta kanal. Publiksuccéer de flesta av dem, men filmkritikerna var inte nådiga. Banala trivialiteter om någon skulle från bloggen om en åsikt.
 

Den gamle och kanalen Foto: MHJ

Med Mem i bakgrunden Foto: MHJ

 På väg från boendet i Söderköping till starten för långfärdsskridskoresan på Göta Kanal kan bloggen konstatera att någon verkligen dragit ur proppen på Göta Kanal. Vattenvägen i den del som rinner i Östergötland är till stora delar torrlagd för reparationer och sträckan som vi ska åka är även den föremål för renovering men vattennivån är någorlunda normal. Ett reparationsarbete som är nödvändigt då kanalen varit i bruk sedan 1832.
   Vi går på vattenleden vid slussen som heter Tegelbruket. Slussvaktarbostaden har den för hus tillhöriga kanalbolaget karaktäristiska gula färgen och vårt mål är den första eller sista slussen innan Östersjön vid Slätbaken, Mem. Allt beror på vilket håll man räknar kanalens början, från öster eller från väster.

Kanalkanaljer Foto: ÅJ

   Som alltid är  känslan vid långfärdsåkning på skridskor obeskrivlig. När bloggen åkte på kanalen var det solsken, nollgradigt, vindstilla och fantastisk is och bloggen hade dessutom ett fantastiskt sällskap på den östgötska isparketten. Dagen var perfekt.

Fem kilometer mellan Tegelbruket och Mem Foto: ÅJ

      Bloggen glider på kanalens frusna vatten mot havet, i sakta mak, och känner sig nära naturen och ett med omgivningarna och frihetskänslan är överväldigande. Det karaktäristiska knarret från nyslipade skridskor som dansar på isen hörs och bloggen njuter ifylla drag över en fulländad lördag i januari 2017.

Hemgjord gluwein på kanalkanten Foto: ÅJ

Vad händer med änder?

   Efter det att jag bytt arbetsplats under sommaren fick jag också en ny cykelväg till jobbet. Efter några veckors utprovning av den bästa och mest tidseffektiva rutten blev det den som under någon halv kilometer går genom parken längs Svartån. Denna smutsbruna linje som skär genom det platta landskapet som en kniv genom varmt smör. Allt eftersom hösten blev kallare och löven gulare blev vattnet i ån kallare och mörkare. De enda som inte verkade bry sig om det här var alla änder som låg och guppade på åns små krusningar. De blev fler och fler och verkade trivas i sin stora flock och mina tankar började sväva iväg till Central Park, i New York.

   Holden Caufield stod vi kanten på dammen i Central Park, tittade och funderade på änderna precis när han kommit tillbaka till New York efter det att han blivit relegerad från sin skola. Han ville veta precis som jag vad som händer med änderna när vattnet fryser till is. Han ville inte gå hem till familjens fina lägenhet på Manhattan. Även han reflekterade runt ändernas öde till vintern, precis som jag. För nu när isen lagt sig är de inte på plats i åns bruna vatten. De är inte heller fastfrusna i det tunna islagret på dammen i Central Park.
   Den 16-årige Holden Caulfield är den fiktiva huvudpersonen i J.D. Salingers roman Räddaren i Nöden på engelska Catcher in the Rye, som kom ut första gången 1951. Romanen blev på kort tid en generationsroman för efterkrigstidens amerikanska ungdomar. Boken var bannlyst på de flesta skolor och college på grund av sitt mustiga språk vilket gjorde att den blev den mest lästa boken. Som alla andra generationsromaner i världen handlar det om ungdomens sökande efter meningen med livet, sexualitet, vänskap och döden samt den eviga frågan att komma överens med sina föräldrar. Alla frågeställningar som upptar en tonårings tankevärld.
   Salinger var en enstöring och romanen är hans karriärs enda. Med erfarenheter som soldat under andra världskriget levde han sedan ett undanskymt och isolerat liv ända fram till sin död 2010.
   Boken fanns också i fickan på John Lennons mördare Mark Chapman när han arresterades. Chapman som kände en egendomlig samhörighet med den 16-årige huvudpersonen Holden Caulfield påstod sig vara inspirerad av boken till mordet på Lennon. Inget i boken handlar om något mord eller uppmanar till mord på något vis. Vilsenheten mellan Chapman och Caulfield är väl det enda som är till viss del gemensamt.
   Var änderna befinner sig nu när isen lagt sig är fortfarande ett mysterium för Caulfield och mig. De enda vi vet är att de inte fryser fast i isen under vintern.

Vilken är Steely Dans bästa låt?

   I många år har min favoritlåt varit Bodisattva från andra skivan Countdown to Ecstasy som släpptes 1974. Men när jag läste boken Reelin´ in the years av Brian Sweet som handlar om Steely Dans karriär lyssnade jag på plattorna och fick en ny favorit. Nu är det istället I Got the News från skiva Aja som kom ut 1977 och av många ansedd som gruppens bästa platta. Aja har stark konkurrens som bästa album med Gaucho från 1980 som nog får räknas som den mest kommersiella framgången för låtskrivarduon Becker/Fagen från Amerikas östkust.
Fast vad gäller album så har jag på sistone fastnat för Two against nature som kom ut 2000 men det kanske inte räknas då detta album inte tillhör dom första klassiska sju från deras karriär på sjuttiotalet.Men nu var det I got the news:

  

   5.03 ren och skär spelglädje. En jazzinspirerad lekfull historia med kärleksfulla anspelningar till musikhistorien. Jazzig, men ändå modern. Skriven av parhästarna Donald Fagen och Walter Becker och producerad av Gary Katz. Så här i efterhand de tre som egentligen är/var Steely Dan.

Det som ger en extra skön groove är att Michael McDonald finns med på körsång eller background vocals. En legendar i den amerikanska västkustrocken i eget namn såväl som en av medlemmarna i Doobie Brothers. Det som ger låten dessa lätta lekfullhet mellan baktakter och listiga textrader är pianot som spelas av Victor Feldman.

Lyssna och njut medan du funderar på vilken du har som favoritlåt med Steely Dan.

Lista på irriterande saker 2016

   I nyårstider är det vanligt med listor. Bästa filmerna, bästa spelarna, bästa musiken mm mm. En lång rad av listor som översvämmar tidningar och digitala sidor. Förra året åstadkom bloggen en lista över grekiska öar. Onekligen fanns ytterligare erfarenhet från nya öar men bloggen vill variera sig något så därför består årets lista bara av tre saker och det är de saker som irriterat bloggen mest under året.   

               Olsson på väg mot en varm korv och Johan Cruyff  Bild: The Guardian

3. Isterband - Ingenting är så irriterande som när bloggen är hungrig och det serveras isterband. Då kan bloggen bli grinfärdig. Det hela började i lumpen när vi var ute i skogen på övning. Vi hade inte fått mat på hela dagen, regnet var bedrövligt regnigt och alla utrustning var sur. Snuskburken grävdes fram ur packningen och det bjöds på isterband och stuvad potatis. Sedan den dagen har bloggen tagit kraftigt avstånd från denna rätt och undviker med stor sinnrikhet rätten när den står på matsedeln. Senast under november månad under året som gick. Vilken irritation, och som en konsekvens, lågt blodsocker och dåligt humör.

2. Högerbackar Bloggen har under året ägnat ett inlägg åt denna bristvara i landslaget men även i vårt lokala stolta lag, Örebro SK. Har alltid haft svårt för att känna sympati med landslagets högerbackar speciellt sedan Janne Olsson var rundningsmärke på sjuttiotalet åt Johan Cruyff. Olsson hade värdiga efterträdare både på åttio- och nittiotalet men även under det här årtusendet. Jag nämner ingen vid namn utan låter dessa passera förbi under tystnad. Nu har även tränarna i Sport gjort sig av med de tre senaste årens ordinarie högerback av skäl som är bloggen obekanta. Men bloggen gissar att det har varit svårt att komma överens om kontraktet och då fick han gå helt enkelt. Problemet är att det vi nu har kvar är två skadebenägna trettioplussare, en råbarkad amerikan och en valpig junior som inte riktigt är färdig än som spelare. Bloggen känner sig uppriktigt orolig inför nästa säsong. Hoppas inte att motståndarna hittar Sportklubbens svaghet för tidigt på säsongen.

1. 2 till 1 körfält Bloggen fattar inte vem som kommit på den här typen av körbana. Enligt all statistik samt bloggens fru är det här en säker form av vägtyp. Få olyckor, lugn körrytm och säker körning. Det är i alla fall vad de säger, förståsigpåarna. Själv blir bloggen bara irriterad och passar på när bloggen har två körfält på sin sida av vägen att köra om sina medtrafikanter i hög fart och med liten marginal. Bloggen lyckades skapa flera tillbud utifrån irritation, akut hemlängtan och långsamma medtrafikanter under året. Hela sträckan mellan Köping och Västerås består av denna typ av väg. 2 till 1 körfält på omväxlande körbana. Irriterande!

Bloggen önskar härmed alla ett Gott Nytt År och ett mindre irriterande 2017.

Temple church

   

Altare och altarfönster Temple church Foto: ÅJ

   Jag åkte District västerut och klev av vid Temple. Visste egentligen inte vart jag skulle förutom att jag hade Temple church som mål och att kliva av tuben vid Temple lät ganska logiskt. Jag gick tillbaka österut längs Embankment och vek av norrut på Middle Temple lane. Gränden in mot kyrkan hade bara ingång från Fleet street, den gata som en gång varit Londons tidningsgata på den analoga tiden. Hittade gränden och gick förbi mängder av kontor, kontor för advokater. Det visar sig att Temple church området tillhör de två advokatorganisationerna Inner Temple och Middle Temple. De fick ansvaret för området och skötseln av kyrkan 1608 av King James I och håller ordning på området och kyrkan med exemplarisk noggrannhet sedan dess.

Temple church Foto: ÅJ

Middel Temple lane Foto: ÅJ

 Temple church byggdes år 1185 av engelska tempelriddare vars ursprungliga uppgift var att skydda pilgrimer som reste till den heliga staden Jerusalem för att besöka graven för Jesus Kristus. Kyrkan renoverades efter andra världskriget då den fick stora skador under blitzen av tyskarnas bombardemang. Kyrkan är nu idag en av den anglikanska kyrkans främsta kyrkorum.
   Vi har alla sett Ivanhoe på nyårsdagen på teve och att kliva in i kyrkan är som att komma in i miljön för filmen. För fem pund får jag komma in i kyrkan där gregoriansk kyrkomusik bildar en rogivande ljudkuliss. Besökarna går vördnadsfullt runt i kyrkan och läser, fotograferar eller bara reflekterar. Många fina bilder och väggutsmyckningar finns i kyrkan men en och annan narr har också funnit sin plats på väggarna.

Hundliv? i TC Foto: ÅJ

Narr i TC. Foto ÅJ

   Kyrkan finns omnämnd i Dan Browns bok  "Da Vincikoden" och är även med i filmen så det känns lite som om jag går i Tom Hanks fotspår när jag går runt och tittar på statyer, gravornament och kyrkans utsmyckning. Jag letar inte efter någon lösning utan finner bara en märklig rogivande känsla i detta nästan niohundra år gamla kyrkorum och tidsperspektivet ger mig tankar som får det att hissna när jag inser platsens betydelse för hela västvärldens utveckling och den civilisation så som vi känner den. 

Avbild av korsriddare Foto: ÅJ