Husguden

   Jag får väl nästan be om ursäkta till alla kåsörer runt om i landet. Vill inte visa dålig respekt mot alla dessa som stretar med sina ordvändningar och rapporter från svår barndom eller vardag. Men tyvärr är det en nu icke längre levande kåsör som är min husgud vad gäller produktionen av kåserier. En inspirationskälla som med sitt lugna och sävliga Närkekynne levererade träffsäkra och småputtriga kåserier. Ja, inte bara kåserier utan varje jul kom det en pocket med de bästa kåserier som han presterat under året som gått. Ett måste under många julgranar i vårt avlånga land.
   Jag pratar naturligtvis om Torsten Ehrenmark, denne globetrotter från Örnsro i Örebro. Han som gjorde världens metropoler till sin arbetsplats och därmed i sina kåserier jämställde Örebro med Paris, New York och framförallt London. Ehrenmark spenderade nästan hela sitt vuxna liv som utrikeskorrespondent för olika Stockholmstidningar i städerna. Oavsett var han hamnade på sina uppdrag återvände han till London som han för första gången besökte på sent fyrtiotal och såg de delar som fortfarande låg i ruiner efter att staden precis genomlidit det tyska "blitzkrieg."
   Självironisk som få och där hunden i familjen ofta hade en central roll i kåserierna tillsammans med familjemedlemmarna. Det verkade aldrig som om det saknades uppslag, allt beskrivet i en lättsam prosa.
   Sina egna sportprestationer på Örnsro idrottsplats i Örebro beskriver han med jämna mellanrum och det är inga sportsliga bedrifter av högre klass vi får ta del av. Däremot besöker Torsten flera gånger olympiska spel och tar för vana att beskriva dessa ur en lite annan synvinkel. Något som en del av dagens sportreportrar tagit fasta på och ser på idrotten bakom resultaten och medaljerna. En ironi att han blev ett föredöme för många sportjournalister, när han själv inte hade vare sig bakgrunden eller kroppen för idrott. Men många goda och efterföljansvärda kåserier blev det istället och det tackar jag "min gud för."

Viktigt på riktigt

   Mellan regn och solsken på Mallorcas stränder och bergsbyar har jag läst andra boken där Kristian Gidlund gör upp med sina tankar om döden.
Han blev kritiserad för sitt sätt att skriva, utelämnande vilket inte passade alla som kommenterade hans blogg. De tänkte nog att döden var en privat sak som inte skulle lyftas ut i offentlighetens ljus. Men andra följde hans blogg och kände tröst och stöd i hans penna.
Det obekväma kanske ett resultat av vårt sätt att leva där generationer skiljs från varandra och döden inte är naturlig människor emellan utan talas bara om i viskningar och antydningar.

En sak som får mig att reflektera när jag läser det här är att han många gånger använder sig av uttrycket "viktigt på riktigt". En fråga som aldrig får sitt svar och som kanske inte heller har ett svar. Vad är det som är viktigt när vi står det med vårt livsfacit i hand? Frågan har många svar.

"Du röstar väl rätt!"

Frun tittar undrande och allvarligt på mig dagen innan valdagen, "Du röstar väl rätt?". En näst intill omöjlig fråga att svara på. Med alla (oheliga) allianser och rödgröna röror som uppstår i valets kölvatten kan den frågan vara svår att svara på. I dag kändes det rätt, på valdagen, men hur känns det  om en vecka när partiernas rävspel om vem som skall sitta i regeringsmakt med vem får sitt svar. Vilket parti lyckas få mest gehör för just sin profilfråga? Är det den frågan som jag tycker är viktig och är det den som jag lade min röst på just på valdagen. Trots allt kan jag bara rösta efter mitt hjärta och det förstånd jag har.
Men det viktigaste trots allt är att man röstar, gör sin röst hörd. Det är inte alla som får möjligheten att göra det. Ta vara på möjligheten att påverka.

Repetition

Repetition är kunskapens moder och repetitiv konst är något som det finns en del av inom kulturen.
Tänker på författaren Gertrude Stein som förutom poet, var navet i det tidiga 1900-talets konstnärskretsar i Paris. Ett av hennes poem lyder:

"En ros är en ros är en ros är en ros."

Genialiskt. Samtida var diktaren Apollinaire och kompositören Eric Satie som skapade repetitiv musik som kan vara fantastiskt rogivande, men också driva lyssnare till vansinne.
Nu låter Michael Nyman som en arvtagare till Satie när han framförallt skriver filmmusik till Peter Greenaways nyskapande filmer och Jane Champions "The Piano". Suggestiv och repetitiv musik.

På utflykt

Sista lördagen i augusti bestämde vi oss för en utflykt till Nora. Då hade vi glömt att det var marknad i den lilla trädstaden och vi var inte helt ensamma som besökare. Det märkte vi om inte annat när vi skulle fika. Kön var lång vid Norasjöns strand och vi bestämde oss för att gå tillbaka uppför backen till ett tillfälligt fik där Amnestys flaggor och förtecken ramade in den lummiga trädgården.
Kaffe och macka beställdes och smakade förträffligt. Vi hittade två trädgårdsstolar som vi sjönk ned i och njöt av vårt fika.
Vid bordet intill fanns en grupp människor som jag senare förstod var från Uppsala. De var uppenbarligen på utflykt: Jag märkte ganska snart att många av dem avvek något från det som kanske kan betecknas som det "normala".  Tänkte osökt på Lars von Triers film "Idioterna" där en grupp människor bor tillsammans och verkar i olika roller och som vänder upp och ned på begreppet "normalt".

Det gjorde även denna grupp, jag och min fru kunde på vägen från kaféet konstatera att vi hade svårt att bestämma oss för vem som var vårdare och vem som vårdades. Det var otroligt spännande att se denna grupp människor samverka. Med varandra och med oss övriga på fiket. Spontana, glada och orädda för oss andra.
Skall senare i höst gå en utbildning i normkritiskt tänkande. Hoppas jag får lära mig mer och lära mig tänka friare.

Inget är nytt under solen

När Conchita Wurst gjorde succé under melodifestivalen blev det en stor nyhet med en skäggprydd kvinna. Låt vara en man som uppträdde som kvinna och som ett politiskt statement mot framförallt våra grannar österut. Detta efter att ryssarna visat sin trista inställning till HBQTgrupper i Ryssland.
Men Conchita var långt ifrån först med att klä ut sig till kvinna med ansiktsbehåring.
Freddie Mercury lockar till många skratt i inledningen av videon till låten "I want to break free", åtminstone i England där män inom underhållningsindustrin i många år roat publik med att klä ut sig till kvinna. Tyvärr var den stora grannen i väster inte lika road. Amerikanarna förstod ingenting utan videon blev början till slutet på den första delen av Queens karriär i USA.
Det gäller att inte sticka ut om man skall hålla sig väl med de stora grannarna i öst och väst. Det är väl sensmoralen gissar jag.

Charles Bukowski

Idag skulle Buk blivit 94 år om inte sjukdom tagit hans liv. Denna östra  Los Angeles poet och rebell, obotlig alkis och snuskgubbe.
I dubbel bemärkelse en ärrad poet som hade en hård barndom som hade svårt att anpassa sig till auktoriteter, både inom och utom familjen. Med tyska immigranter som föräldrar och själv född i Tyskland gjorde han snabbt engelskan till sitt språk, Los Angeles till sin stad och sitt sätt att skriva poesi till sin stil.

Han levde länge under existensminimum och skrapade alltid ihop sin sista slantar som sattes in på barernas konto. När han sent i livet upptäcktes som poet och författare och fick möjlighet att leva på sin penna efter ett slitsamt arbetsliv på framförallt postverket som också blev en bok med samma namn.

Filmen "Barfly" som Bukowski skrivit manus till är löst baserat på Bukowskis eget liv med Mickey Rourke och Faye Dunaway i huvudrollerna. I den gör Bukowski en sk cameo, vilket innebar att han sitter i baren med en öl när kameran gör ett svep över lejonen vid bardisken. Det gäller att titta ordentligt för hans rollprestation är över på någon sekund. En rollprestation som innebar att han spelade sig själv och på köpet fick gratis öl.
Det är också intressant med filmen eftersom Bukowski själv skrivit en bok, Hollywood, som handlar om förberedelserna och inspelningen av filmen. Han skräder inte orden om skådespelarna och regissören. Filmen blev en kultrulle med begränsad spridning till en hängiven skara beundrare och läsare av Bukowski och hans litterära stil, men även fans till hans bohemiska livsstil.

Men för mig är inte det inte som filmförfattare eller novellist/romanförfattare, det är som poet Bukowski imponerar på mig. En stil som är hans egen. Ett språk som är unikt och nyskapande. Mustigt och rättframt. Utan några som helst krusiduller chockerar han både läsare och åhörare med sin poetiska ådra. En produktion som imponerar med sitt omfång och sitt språk. 

Kan rekommendera er att fira hans minne och födelsedag med att läsa hans poesi. Bättre finns inte.