Barn

Helt plötsligt dyker dom upp där igen. Barnen. Intar sina gamla rum och vanor. De kan nog inte hjälpa sig, det gamla gnabbet syskon mellan finns där igen. Som om de aldrig varit ifrån varandra. De bor på var sin sida av stan nu. En annan stad. Inte långt borta, men ändå inte nära. Det är inte ofta man ser barnen nuförtiden. Det är sällan de är hemma båda två samtidigt. Men nu var det en sådant tillfälle. Trots gnabbet, gliringarna och sticken har de vuxit. Från oss och blivit vuxna, utan att vi märkt det.

De liver sina egna liv nu. Försöker stå på egna ben. Ger sig iväg på darriga flygturer som ruggiga fågelungar, men alltid med vetenskapen om var boet finns någonstans.

Jag vet att det kommer att gå bra för barnen även om det alltid finns en gnagande känsla av oro hos oss föräldrar. "Ring när ni kommer fram." Hör av er när ni fått besked." "Skall vi komma upp med grejerna?"

Inte helt oväntat går det bra, fast man gärna vill oroa sig lite. Förmodligen är det så att vi som föräldrar letar vår nya identitet och febrilt försöker finnas med i olika möjliga och omöjliga sammanhang.

Jag tror att vi behöver barnen mer än vad dom behöver oss just nu. Tiderna förändras.