En man som heter Ove

   Historien börjar med att en postlåda blir påbackad av en oskicklig bilförare som dessutom har den dåliga smaken att köra en Audi i huvudpersonen Oves närhet. För Ove finns bara SAAB, något annat är inte möjligt att köra om man bor i ett svenskt radhusområde där det måste vara ordning och reda. Ove är självutnämnda ordningsman. Skottar snö, sopar gångar och kollar att allt är tryggt och säkert för de som bor på gatan. Tar hand om alla på sitt buttra och kantiga sätt för han känner inget annat sätt att vara med sina medmänniskor. Trots sin personlighet dras de udda karaktärerna på gatan till hans kärvhet och han blir motvilligt allas favorit och oumbärlig för sina grannar.
   Johan Rheborg gestaltar Ove i scenversionen av Fredrik Backmans En man som heter Ove. Rival är utsålt och medelåldern är hög och de medelålders männens närvaro finns där. Inte i majoritet, kanske för att igenkänningen är hög inte bara bland männen i salongen utan alla som känner dessa män som Ove symboliserar. Män som vill ha ordning, är trogna sina ideal, vill att allt skall vara som det alltid varit och som motvilligt och högljutt erkänner att livet och världen förändras. Inte vita kränkta män, ja nästa, men ändå inte riktigt. Ove lyckas effektivt stänga ute det mesta av nymodigheter i sitt och hustrun Sonjas liv. Detta trots att deras gemensamma liv vänds uppochner innan det ens har börjat.
   Johan Rheborg gestaltar med humor den arga sidan hos Ove, den som vi alla i salongen skrattar åt. Många gånger igenkännande. Publiken kastas mellan skratt och gråt och får åka på en känslomässig bergochdalbana då Oves karaktär är mångbottnad och inte någon man bara kan skratta åt.

ÅJ

   Rheborg visar den sorgliga och känsliga sidan hos Ove och lyckas förtjänstfullt även gestalta ytterligare ett halvdussin karaktärer som är Oves grannar och det motvilliga umgänge som han råkar skaffa sig. I den sjuttiofem minuter långa föreställningen, som befinner sig i flera tidsmässiga zoner samtidigt, för han skickligt handlingen framåt, både i nutid och dåtid. Han väver den väv som för huvudpersonen Ove mot det oundvikliga slutet som ändå ger oss en överraskande twist. 

   Jag är nog en av få i salongen som inte läst Backmans bok och är glad över det. Då har jag något fantastiskt att se fram emot.  

Scenversionen av En man som heter Ove får högsta betyg, tio Markaskogar.