En rar liten bok av Julie Otsuka |
Med en detaljrikedom och ett poetiskt språk, nästan blommigt, trots det allvarliga ämnet, berättas familjens historia under interneringen. Språket är vackert men emellanåt så detaljerat att det kan bli tröttsamt. Trots det är det ett avundsvärt och ett lätt språk som Otsuka använder sig av. Språket är också enkelt vilket gör det hela realistiskt när den beskriver händelserna ur barnens synvinkel, vilket stora delar av boken gör.
Familjen förblir namnlösa genom hela historien vilket gör att de blir tysta representanter för den japansk-amerikanska folkgruppen under kriget och får på så sätt symbolisera dess lidanden. Familjen hör till det övre sociala skiktet och hade innan kriget både hushållerska och städhjälp så den resa som de gör i samband med sina krigsupplevelser blir desto längre och kanske också fallet högre.
Boken handlar om längtan och hur barnen vill att det skall bli som förut. Det är dessa drömmar som håller modet uppe under den långa interneringen samt längtan efter fadern som skiljts från familjen i ett tidigt skede av kriget. Som så många gånger förr är drömmar och verklighet inte samma sak vilket de får erfara när de komma tillbaka till sitt hus och sina gamla vänner och bekanta.
Boken tar upp ett aktuellt ämne om att inte riktigt höra hemma i sitt eget land för att man tillber en annan gud, äter annan mat eller ser lite annorlunda ut än normen. En bok som rör och berör och ger tankeställare om hur vi behandlar och handlar mot minoriteter i vår egen vardag.
Boken får 8 Markaskogar i betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar