Alla är lika mycket värda

ÅJ

   Fick tips om att besöka Highgate cemetary i norra London nu senast jag var på besök i stan. Det är en kyrkogård som har blivit ett turistmål för många. Flera kända personer har sitt sista vilorum där som Douglas Adams, författaren till Liftarens guide till galaxen och Sex Pistols kontroversielle

ÅJ

manager Malcolm McLaren, men även många andra. Men den mest kände är nog författaren till Das Kapital, Karl Marx.
Hans gravsten är den enda på östra kyrkogården som är stor, ståtlig och välskött. Prydd av en enorm byst av Marx själv. Hans grav pryds alltid av en liten bukett färska blommor. Alla andra gravar på den östra delen av kyrkogården utom några få är övergivna av sina anhöriga och övervuxna av murgröna. På den västra delen av kyrkogården får man inte ens komma in på på grund av rasrisken då gravmonumenten långsamt vittrar sönder övergivet i den brittiska öns fuktiga klimat. Här kommer man bara in om man beställer tid med guide.

ÅJ

  Visst är det en paradox när jag dagen efter går på Portobello Road och ser huset där George Orwell satt och skrev Animal farm 1945. Orwell själv en sann kommunist som stred för den röda sidan i spanska inbördeskriget, gillade inte när makten korrumperade. Han skrev boken som en satir med den ryska kommunistiska makteliten som måltavla. George Orwell en gång kommunismens förkämpe och Marx jämlike vad gäller kommunistisk ideologi och syn på människors lika värde. Tyvärr har då minnet av Marx i form av stenen på Highgate cemetary fått mer gestalten av ett av ledardjuren  i Animal farm. Det tror jag varken Marx själv eller Orwell hade gillat.

Bo Kasperteater

ÅJ

   För sjunde eller åttonde gången var det dags att se och lyssna till en Bo Kasperkonsert. De fyra, numer gubbarna, är inne på sitt 24:e år som band men behåller fortfarande greppet om den svenska mjukrockpubliken. En stilla rock, uppblandad med latinamerikanska toner såväl som Jan Johansson-inspirerande melodislingor.
De är inte några entertainers på scen och Bo Sundström erkänner till och med sina brister som

ÅJ

ÅJ

dansare, men det struntar han i och bjuder på sig själv som den självklare frontmannen med sneda danssteg och glömda textrader. Bandet spelar med hantverksmässig stolthet och gör en konsert som det råder lite delade meningar om bland publiken.
"Den bästa som de gjort." "Basen hördes ju inte alls, vilket var irriterande." "Jag hade velat hört mer rock." Medan jag själv tyckte att inledningen var försiktig och trevande men sedan aldrig riktigt lyfte mot de rockigare höjderna. Trots det var publiken med på noterna när senaste P3-plågan "Håll ut" spelades. Det som lyfte kvällens gig i ett nyrenoverat konserthus var annars den två man starka blåssektionen. Blås på en Kasperkonsert ger alltid en ytterligare dimension och jazzfunkigare känsla. Att sedan se Malmgrens slitna elbas är som att återse en gammal vän. Den måste hängt med i hela hans Kasperkarriär. Tyvärr kom aldrig "I samma bil" där man använder sig av dubbla elbaser. Satt lite och väntade på den annars.
   Den här gången tog också bandet ut i lite i svängarna och körde några av sina äldre låtar i nya arrangemang. Även om "Puss" och "Hon är så söt" från första skivan "På hotell" fick behålla sina starka originalarr.
   Känner mig lite kluven till vilket betyg jag skall ge konserten. Jag skulle vilja ge ett högt betyg men jag har sett dom bättre, men det här var inte dåligt heller. Kanske har lyssnat för lite på senaste skivan.

Konserten får 7 av 10 Markaskogar i betyg.

Kines

   Faktum är att jag blivit kallad kines förut eftersom min ögon är något sneda men nu var det helt nya skäl som gjorde att jag togs för att vara asiat.
   I London är det inte helt enkelt att komma in och få äta på restaurang. Väljer man dessutom en av

Queensway´s två populärara kinesrestauranger får man dessutom köa en stund och skriva upp sig på väntelistan. Dessa ställen är populära hos både turister och londonborna, inte bara inflyttade kineser. Vi svenskar som gillar området som heter Bayswater, vi gillar också krogarna trots att den ena har det för oss svenskar det mindre smickrande namnet "Toa kitchen". Det finns inte bara dessa två utan pubar, trattatorior och andra restauranger från jordens alla hörn som sätter smaklökarna i spinn på Queensway.
   Nåväl vi ställde oss i kö för att bli uppskrivna på väntelistan. En ung man med kinesiskt ursprung och kort tid i Europa frågade mig:

"What is your name?" på oefterhärmlig engelska med kinesisk brytning.
För några sekunder brottades jag med mitt och min frus efternamn i mitt huvud. Hilltorp blir ofta Hilton, Hilltop, Hiplor eller något dylikt så det fick nog bli mitt namn, men jag tänkte om jag pratar långsamt och betonar stavelserna skall det nog gå fram. Det är ju i alla fall Sveriges vanligaste och i mitt tycke vackraste. Så jag sa:
"Jo-han-son"
Han svar kom lika snabbt som överraskande.
"Are you chinese?"

Gaddad för livet

  Det är tredje gången jag ser Eric Gadd i ett liveframträdande. Alla gånger har varit i olika sammanhang och i olika sättningar. Den här gången står han på egna ben tillsammans med en stålsträngad akustisk gitarr på en liten avskalad scen där han har både stående och sittande publik framför sig. Att han saknar sällskap på scen gör inget, tvärtom, visar det sig efter en stund. Nu behöver han inte dela på utrymmet och kan istället ta plats med sin fantastiska pipa och ett överraskande gitarrspel som förmedlar funkighet och kärlek till musik. Han hinner också blanda in några covers av Al Green och den egna husguden Prince. En artist som han ofta jämförs med.

Han river av den ena egna hitlåten efter den andra och igenkänningsfaktorn är lika hög som medelåldern  i publiken. Tempot är högt och snacket mellan låtarna betydligt mindre än utlovat. Kanske en effekt av den något sorlande publiken som han kämpar med den här kvällen.
Ikväll är han dock allas hjälte när han visar på ett brett sångregister och varierat gittarlir. Han får ovationsartat jubel och ropas in flera gånger.
Gadd är en rutinerad artist som i somras fyllde femtio och håller publiken på gott humör, särskilt de kvinnliga delarna i mitt sällskap.


På den här sushirestaurangen i ett gråkallt Örebro värmer Gadd. Det är snabbt, rappt, funkigt men ändå kärleksfullt och med stor ömhet.
När restaurangen töms och alla drar sig hemåt så vänder jag mig om mot den tomma scenen och hittar hans handskrivna spellista på golvet. En förteckning över vad funkens svenske mästare hittills producerat.

Konserten får nio Markaskogar av tio möjliga.

Från svensk fura till dansk design

Jaha, nu ska det renoveras och tapetseras och målas. Den enda som får vara kvar som är äldre än 30 år är väl jag själv. Nej, skämt å sido så skall det bli bra med lite nya möbler och tapeter. Det blir vitt igen och det liknar färgmässigt så som väggarna såg ut när huset renoverades 1988.
Möblerna som kastas ut är svensk furu

och in kommer "dansk" design.

Det blir nog bra när det blir klart....

Leksing på Cirkus

   Sedan konserten i Göteborg för tre år sedan har jag väntat på nästa tillfälle att få se och höra The Tallest Man On Earth. Det blev äntligen dags på Cirkus i Stockholm en ljummen kväll i oktober 2015. Hans världsturné gör en liten paus med en miniturné i Sverige under en vecka. Konceptet är annorlunda än senast jag såg honom, men energin finns fortfarande där hos TTMOE aka Kristian Matsson. Tillsammans med ett elektrifierat kompband spelar han de nya låtarna från senaste skivan, Dark bird is home och det är svårt att hitta referensramarna. Jag gillar det delvis nya soundet där hans akustiska gitarr ändå får finnas i huvudrollen. En bit in i konserten börjar han spela låtar från sina tidigare skivor och då märks skillnaden eller kanske man skall säga utvecklingen. Jag frågade min bänkgranne om vi skulle ropa Judas precis som Bob Dylan råkade ut för när han elektrifierade sin musik på sextiotalet, men det behöver vi aldrig göra. Matssons elektrifiering är gjord på ett mer känsligt sätt som vi fans till TTMOE accepterar på ett annat vis än vad Dylans följare gjorde back in the days. Innan var Matsson i princip ensam på scenen under sina konserter antingen tillsammans med ett piano, en akustisk gitarr eller en elektrisk gitarr. Det enda sällskap han hade var sin staka röst som utan problem fyller rummet, även nu när han har ett kompband.

   Till och med Mattsons gamla punkbakgrund kommer fram i ett extranummer där han gör en elektrifierad och punkifierad version av Dreamer. Matson var en gång i tiden frontman och sångare för punkbandet Montezumas. Så stilen är inte främmande för denna singer-songwriter, och vi som har Dreamer som favorit i TTMOEs låtkatalog tycker ändå att versionen är bra då grundkänslan i låten ändå finns där.




   Ett fullsatt Cirkus jublar vid varje ny låt och ger Matsson energi när han nu är på hemmaplan. På instagram skriver Fredrik Wikingsson att han är golvad av konserten. Man kan bara hålla med honom, konserten är en känslomässig berg och dalbana både för publiken och Matson själv. Ironiskt då att Gröna Lund bara är ett stenkast från konsertlokalen.

                                                                                       Bild ÅJ


Även Lustiga huset finns i närheten och man kan inte annat än dra på munnen år den koreografi som TTMOE presterar eller rättare sagt inte presterar. Hoppar, springer runt, står på tå och ibland ligger ner. Allt i avsaknad av takt och rytm. En annan bänkgrannen konstaterade att Matsson måste anlita samma koreograf som Bo Kaspers orkester frontman, Bo Sundström. Märkligt att många musiker saknar danskunskaper, ett känt faktum i musikerkretsar tydligen. Något som borde förbättras är det näst intill obefintliga mellansnacket. Inte många ord eller historier blir berättade eller sagda på den nästan två timmar lång konserten. Och som många andra skulle vi vilja se honom göra en längre konsert med flera av sina låtar ur den katalog med sånger som TTMOE samlat på sig med fyra fullängdskivor och en ep och många världsturnéer.

Trots allt får konserten 11 Markaskogar av 10 möjliga!

Rökning

Äldre damer ska inte röka. En rockstjärna däremot skall blossa som en skorsten.
En mormor som röker en cigg är inte precis den bild man har av en trygg och pålitlig, bullbakande mormor. Ingen aska i den hemgjorda saften, inga fimpar i kanelbullarna.
Inte ska en farmor röka för den delen heller. Bilden av en klok gumma går inte ihop med rökning.
Röka skall man göra när man är ung och dum. När man tror att det är tufft att röka i brist på andra sätt att uttrycka sin tuffhet. Vissa psykologer går till och med så långt att säga att en del använder cigaretten som en napp, en sorts tröst när man är vilsen i tonårstiden.

Bild: Exponerat.net