Öst och väst

   Järnvägsspåret genom stan är som en osynlig Berlinmur. Det finns gångar och tunnlar under spåret men dessa är inte speciellt populära hos fotgängare och cyklister. Speciellt hos en del kvinnor och äldre som måste vara ute och röra sig efter mörkrets inbrott. Det finns en inbyggd svårighet att korsa spåret vare sig det är över eller under.

Foto: pixgallery.com

   För några år sedan gjorde den lokala tidning en genomlysning av våra förtroendevaldas bostadsort. Nästan alla bodde öster om järnvägsspåret som delar stans bebyggelse. Som tur var agerade journalisten vaket för en gångs skull och gjorde även en genomlysning angående reportrarnas hemvist. Samma nedslående resultat där, alla utom nån enstaka journalister hade sin bostad på öster. En nedslående geografisk dominans.


   Idag växer stan så det knakar, det byggs som aldrig förr och universitet (på öster) skapar jobb och nya bostäder på öster i stan. Det byggs på gamla regementsområdet (öster) och den enda gymnasieskolan på väster flyttar sin kvarvarande verksamhet till skolorna på öster. Till väster flyttas den kommunala vuxenskolan och undervisningen för nyanlända (SFI). De senare flyttarna är inte konstiga utifrån ett skol- och lokalperspektiv, snarare en naturlig följd av den obalans som råder i staden.
   Man måste gå så långt bakåt i tiden som till sextiotalet för att hitta någon som satsade på väster och dess utbyggnad och utveckling. Harald Aronsson, Örebros starke man, först som kommunalråd och ordförande i ÖBO senare landshövding i Örebro Län. Harald skapade Stjärnhusen, flyttade Risbergska till väster, utvecklade bland annat både Baronbacken och Markbacken och hade stora planer för stadens utbyggnad i väster. Sjuttiotalets oljekris och allmänna stagnation fick stadens utveckling på fall och Haralds vision om ett Örebro med tvåhundratusen innevånare 1990 fick förpassas till malpåsen.
Hoppas vi satsar på väster igen, innan det är för sent.