Fiction blir verklighet

Redan 1948 förutsåg Eric Blair det samhälle Edward Snowden varnar för i sitt jultal i engelsk teve idag.
Boken "1984" skrevs i skuggan av andra världskriget och i det kalla krigets början. Eric Blair skrev under sin pseudonym "George Orwell" och beskrev där och då det avlyssningssamhälle som Snowden pratar om idag. "The thoughtpolice" var en viktig ingrediens i det samhälle som byggde på statsmakternas bevakning av sina undersåtar. Kunskap om människors känslor, tankar och att få dem att göra precis som statsmakten ville.

Makten berusar,  allianser bryts och formas i rasande fart. Ingen vet varför och ingen vet vem som är vän eller fiende. Dessa mönster finns i vår värld såväl som i Orwells framtidsvision. Många skillnader finns mellan dagens värld och Orwells framtidsdystopi och jag hoppas de kommer att finnas kvar länge än. Jag vill inte leva i någon av de världar Orwell eller Snowden beskriver.

Nya tider i julkrubban

Dags att ta fram julkrubban, den som jag ärvt från föräldrahemmet. Ett sent inköp i familjen som gjorde att det var jag, yngsta barnet, som blev den som fick ta hand om krubban i hemmet men även den som utan diskussion ärvde den.
Fram till i år har det inte varit några större problem att placerar ut figurerna. Lammen, åsnan, kamelen de tre vise männen, fåraherden,  Maria och Josef, alla har de haft sin givna plats i det stillastående skådespelet.
Sakta men säkert förändras könsroller, familjebildning, samhället blir mångkulturellt och omvärlden förändras och vi förändras med den. Det gäller att följa med i tidens anda.

Samkönande äktenskap, tre vise personer av olika ursprung (det senare något de tre vise männen alltid haft!), en förmögen person som fåraherde. Exemplen på förändring i vår samtid är många, några är här för att stanna medan andra är tillfälliga. Vilka som är vilka kan endast historien veta.

Oavsett så önskar jag alla en God Jul och ett Gott Nytt År

Snö

Då har det varit säsongspremiär för snöskottning. I fredags kom första snön men den fick ligga kvar utan att jag flyttade på detta vita puder. Hade glömt bort hur det kändes att skotta men snöskyffeln gick av sig själv, den visste precis vad den skulle göra. Har haft funderingar på att köpa en snöslunga men priset avskräcker. Inte värt det. Än har jag väl några år kvar innan jag hamnar i riskzonen för hjärtinfarkt i samband med denna vinteraktivitet.

Å jag är inte norrman heller för den delen. Eller norska. De verkar trivas alldeles förträffligt på detta underlag och man kan undrar ibland hur de använder detta vita puder. De är fullkomligt fantastiska och verkar vara i en klass för sig och slår fullkomligt knock på alla konkurrenter oavsett om det är längdskidor, skidskytte, backhoppning eller alpin skidåkning. Men det klart, med den traditionen och med de förutsättningarna kan det väl inte bli något annat resultat. Bara att lyfta på vintermössan och gratulera våra fantastiska grannar i väst.

Allt medan jag får fortsätta att skyffla de vita flingor som letar sig ned i Markaskogen för det var nog första men inte sista gången den här vintern.

Vinterstudion

I alla år har jag varit ett stort fan och följare av skidåkning med intervallstart och klassisk åkning. Nu satt jag mig ned framför teven i världscuppremiären med en gäspning. En gäspning som inte berodde på att jag var nyvaken och fortfarande hade grus i ögonen efter en natts sömn.
Att se åkarna kämpa mot elementen ensamma med snoret hängande från näsa och mun, med rimfrost i hår och ansikte, ensamma med klockan som enda motståndare. Det känns onekligen lite gammalmodigt och reflekterar de ideal som vi människor levde efter tidigare i historien. "Ensam är stark", "Bra karl reder sig själv" och så vidare. Känns onekligen gammalmodigt och otidsenligt.

Verkar som jag redan har vant mig med masstarter och skateteknik inom längdskidsporten. Gemensam start, gemensam målgång, nästan i alla fall. Skidåkare som gemensamt och i konkurrens tävlar där inte enbart kondition och styrka fäller avgörande. Faktorer som psykologi och taktik är minst lika avgörande. Samarbete med både de andra åkarna i samma lag men även vallateam, drickalangare, ledare och publik får en avgörande roll. En mängd olika kvalitéer krävs för att komma fram och nå framgångar och seger. Plötsligt är nu skidåkningen en tydlig lagsport som visar att vi i tidens anda kommer längre om vi hjälps åt.

Yes man

    I vanliga fall hatar jag romantiska komedier som pesten. Jag är aldrig så snabb på fjärrkontrollen som när det annonseras en film som faller under kategorin romantisk komedi.
Av en tillfällighet såg jag en film som heter "Yes man" med Jim Carey i huvudrollen. Förmodligen var jag sjuk eller så var det brist på vettigt programutbud i de andra kanalerna.

Carey spelar losern Carl som blivit dumpad av flickvännen och dessutom vantrivs på sitt jobb. En vän tar med den deppige Carl till ett massmöte där föreläsaren predikar att om man säger "Ja" till allt blir livet bättre. Resten av filmen syftar till att leda denna tes i bevis.

Ett intelligent manus av Nicholas Stoller och Jarred Paul som låter den ena otroliga förvecklingen efter den andra ske och som på ett smart sätts knyts ihop i slutet av filmen.

   Gummiansiktet Carey dominerar naturligtvis denna rulle men har sällskap av några oförglömliga karaktärer. Vem kan glömma den sexgalna granntanten eller Carls arbetskamrat som spelar en oförbätterlig optimist och Harry Potterfan.
Som en extra twist finns sedan ett suveränt soundtrack som grädde på moset. Brothers Johnson, The Beatles och Bloc Party med flera.
Jag måste erkänna att den här romantiska komedin är ett undantag. Jag gillar den och kan se den flera gånger, vilket jag gjort!

Filmen får 7 Markaskogar av tio.

Amerika eller Kaos?

  Länge har min stora favorit varit "Amerika" men på sistone lyssnade jag på "Kaos" och kunde konstatera att den också var suverän.
Jag pratar naturligtvis om skivor utgivna av Bo Kaspers Orkester. Det svenska bandet har under tjugo år gett ut skivor och turnerat flitigt både i Sverige och i Norden. Med ett särpräglat sound som befinner sig musikaliskt mellan jazz och rock till ballad och bossanova med ett grundsväng som är oemotståndligt att beröras av och röra sig till. Då har jag inte ännu nämnt deras största styrka, texterna. Träffsäkra men ändå breda, personliga men ändå allmängiltiga, sorgsna men ändå trallvänliga. Här har ordsnickrare Sundström prickat rätt, rakt in i den svenska folksjälen.

        Vilken av dessa plattor är då bäst? Ja, samtliga utgivna skivor får av mig som stort fan och ivrig konsertbesökare minst 9,5 Markaskogar i betyg. Men dessa två ligger ett snäpp före i kvalité. På konserterna spelas ofta låtar från just dessa två skivor. Tyvärr så brukar proffskritiker inte vara speciellt förtjusta i "Amerika" men den har i alla fall varit min favorit tidigare. Men nu när jag skall utse den bästa av dessa två  märker jag trots att skillnaden är stor i produktion och sound så kan jag inte skilja dem åt. Två mästerverk i en mästerlig serie av skivor.  Varje platta har sina guldkorn både musikalsikt och textmässigt. Respektive titelspår är ren och skär njutning. Avslutningslåtarna på båda plattorna, "Gott Nytt År" på Amerika och "Innan klockan slagit tolv" på Kaos är mäktiga ballader  som slår an på samtliga sentimentala känslor som man kan tänkas ha som lyssnare.  

Skivorna "Amerika" och "Kaos" får 10 Markaskogar i betyg av tio möjliga.                                       

John, Paul Georg and Ringo

Att utse den bästa låten ur The Beatles omfattade produktion är omöjligt. De har bara gjort bra låtar. "Get Back", "Fool on the Hill", "Long and Winding Road" är några fantastiska låtar från en alltför kort kommersiell karriär.
När gruppen nu i år firar femtioårsminnet av sitt genombrott som förebilder, rebeller och kommersiella guldkalvar både för sig själv och andra vill många stå längst fram i hyllningskören. Själv är jag på ett år när jämngammal med detta Liverpoolgäng som hållit mig sällskap musikaliskt så länge jag kan minnas.
Redan som sexåring fick jag storebrors tillstånd att klippa sönder de Bildjournal tidningar han ägde på jakt efter bilder på The Beatles. I oförstånd gjorde jag konfetti av denna guldgruva från sextiotalets kulturella höjdpunkt då man gick in i en nya era av ungdomskultur.

"Yesterday", "Love Me Do", "Ellinor Rigby" är  underbara låtar men inte heller min favorit, men det är omöjligt att inte tycka om dessa sånger. "Hey Jude", "Penny Lane" "A Hard Day´s Night". Ja, listan kan göras oändlig lång men jag har fastnat för en annan låt ur The Beatles produktion.
"You got to Hide your Love Away", finns med på skivan, Help och naturligtvis i filmen med samma namn där klippet nedan kommer från.
Som alltid i en Beatlesfilm har Ringo huvudrollen och jagas av dumsnälla sektmedlemmar som vill få tillbaka den ceremoniella ring som av någon anledning finns på ett av Ringos fingrar.
I klippet finns trendiga möbler i den Londonlägenhet som bildar inramning för scenen med "You got to Hide your Love Away". Bland annat danske Arne Jacobsens stol "Ägget" från 1958.
Se på detaljerna i klippet, stilen, frisyrerna, kläderna, möblerna men lyssna framförallt musiken. Njut!

Låten får naturligtvis toppbetyget 10 Markaskogar