Vinterstudion

I alla år har jag varit ett stort fan och följare av skidåkning med intervallstart och klassisk åkning. Nu satt jag mig ned framför teven i världscuppremiären med en gäspning. En gäspning som inte berodde på att jag var nyvaken och fortfarande hade grus i ögonen efter en natts sömn.
Att se åkarna kämpa mot elementen ensamma med snoret hängande från näsa och mun, med rimfrost i hår och ansikte, ensamma med klockan som enda motståndare. Det känns onekligen lite gammalmodigt och reflekterar de ideal som vi människor levde efter tidigare i historien. "Ensam är stark", "Bra karl reder sig själv" och så vidare. Känns onekligen gammalmodigt och otidsenligt.

Verkar som jag redan har vant mig med masstarter och skateteknik inom längdskidsporten. Gemensam start, gemensam målgång, nästan i alla fall. Skidåkare som gemensamt och i konkurrens tävlar där inte enbart kondition och styrka fäller avgörande. Faktorer som psykologi och taktik är minst lika avgörande. Samarbete med både de andra åkarna i samma lag men även vallateam, drickalangare, ledare och publik får en avgörande roll. En mängd olika kvalitéer krävs för att komma fram och nå framgångar och seger. Plötsligt är nu skidåkningen en tydlig lagsport som visar att vi i tidens anda kommer längre om vi hjälps åt.