Axén defrostar

   ÖSKs fotbollslag har i år varit en veritabel frysbox på många sätt. Laget har varit iskallt i årets allsvenska och haft förtvivlat svårt att ta poäng. Inte bara i år men de senaste två åren har klubben specialiserat sig på att köpa nya spelare från andra lags frysboxar. Spelar från Örebroregionen som hamnat i andra klubbars frysboxar och endast tränat, men fått göra få eller inga minuter på planen. En köpstrategi som sånär blev ödesdiger denna säsongen. Nedflyttningsspöket satt stadigt på boxen som inte till något pris ville tina upp under Axéns ledning.
Per Ericsson Kalmar, Martin Broberg Djurgården, Astrit Ajdarevic  Standard Liége satt alla tidigare stadigt i respektive lags kalla avdelning.
Tidigare år har ÖSK grävt djupt andra lags kylrum och hittat: Daniel Gustavsson AIK, Robert Åhman Persson AIK, Alhassan "Crespo" Kamara AIK, Nordin Gerzic IFK Göteborg, Marus Pode Mjällby, Daniel Nordmark Helsingborg även Patrik Haginge återvände från Djurgårdens frysrum.
  Kanske att jag glömt någon spelare men till slut har Alexander Axén lyckats tina alla så pass mycket att trepoängarna till slut börjat ramla in lagom till höstmörkret fått sportklubben att visa sin klassiska höstform. Axén var även han lite lagom nedkyld i GAIS för några år sedan då han fick kicken men har med sin oefterhärmliga stil lyckats få rätsida på sin egen karriär som tränare.
Man tackar också för att Axén äntligen hittat defrostknappen och fått laget att hitta den vinnande stilen. Optimist som man är så borde väl detta till slut räcka till nytt allsvenskt kontrakt.

Genetisk kokosskräck

   Min pappa var inte speciellt förtjust i kokosflingor. Tror aldrig han smakade en kokosnöt och det har för övrigt definitivt inte jag, tror inte min son gjort det heller.
   Pappa undvek att smaka kakor med kokosflingor som dekoration. På hans tid vara det den enda gången man kunde komma i kontakt med kokos. Han var inte alls förtjust i denna smaksensation.

Foto: www.aftonbladet.se

Jag ärvde denna skepticism och när jag gjorde mina chokladbollar, som på den tiden hette något annat, var de alltid dekorerade med pärlsocker. Minns att min mamma gjorde en form av mjuka kakor med ett lager choklad som alla andra mammor dekorerade med kokos men som mamma lade strössel på som ett färgrik mönster. Det tackar jag henne för. Nu utsätts jag för att viss mat steks i kokosfett, en fara som pappa aldrig behövde riskera. Den som ligger i fara för mat stekt i kokosfett är sonen och gissa vad han inte är speciellt förtjust i, jo ni gissade rätt: kokos
   Det verkar vara en genetiskt överförbar aversion mot kokos som familjens manliga medlemmar dras med. Gemensamt är att vi tycker att det smakar som papper, tugga, tugga men det finns fortfarande kvar i munnen, sätter sig fast mellan tänderna. Försvinner aldrig och smakar absolut ingenting, ger inget extra för den totala smakupplevelsen, bara finns där, oftast som en menlös dekoration.

Kokos får i betyg en nedhuggen Markaskog.

Kvinnliga författare

Okej, har nu gjort ett allvarligt försök att läsa kvinnliga författare. Efter att jag blivit påmind om min fäbless för att läsa döda manliga var jag tvungen att läsa kvinnliga författare.
Nåt år tillbaka läste jag Herta Muller och Alice Monroe, men det gav mig inte så mycket trots att de båda är nobelpristagare. Lite tråkiga faktiskt enligt mitt tycke.
Nu gav jag mig på två amerikanskor med lite olika stil:

Foto.ÅJ

Foto: ÅJ

Lionel Shriver beskriver sida upp och sida ner hur hon uppfostrar en son som blir ansvarig för en skolmassaker och hamnar i ungdomsfängelse. Sida upp sida ner med ordrika vändningar. Känslorika beskrivningar i form av brev till pojkens far och den före detta mannen. I mesta laget.

Paula Fox utnyttjar istället Hemingways isbergsprincip där hon utlämnar mycket till läsare och försöker få oss likt Hemingway att läsa mellan raderna och få oss att utnyttja vår egen erfarenhet.

Nej, det gjorde mig inte mer intresserad av kvinnliga författare. Men skam den som ger sig.

Gick till bokhandeln och köpte ett exemplar av Jojo Moyes Livet efter dig samt klassikern To kill a Mockingbird av Harper Lee. Får se om det kan få mig mer vänligt inställd till kvinnligt författarskap.

Shriver får 5 och Fox får 3 Markaskogar i betyg.

Öst och väst

   Järnvägsspåret genom stan är som en osynlig Berlinmur. Det finns gångar och tunnlar under spåret men dessa är inte speciellt populära hos fotgängare och cyklister. Speciellt hos en del kvinnor och äldre som måste vara ute och röra sig efter mörkrets inbrott. Det finns en inbyggd svårighet att korsa spåret vare sig det är över eller under.

Foto: pixgallery.com

   För några år sedan gjorde den lokala tidning en genomlysning av våra förtroendevaldas bostadsort. Nästan alla bodde öster om järnvägsspåret som delar stans bebyggelse. Som tur var agerade journalisten vaket för en gångs skull och gjorde även en genomlysning angående reportrarnas hemvist. Samma nedslående resultat där, alla utom nån enstaka journalister hade sin bostad på öster. En nedslående geografisk dominans.


   Idag växer stan så det knakar, det byggs som aldrig förr och universitet (på öster) skapar jobb och nya bostäder på öster i stan. Det byggs på gamla regementsområdet (öster) och den enda gymnasieskolan på väster flyttar sin kvarvarande verksamhet till skolorna på öster. Till väster flyttas den kommunala vuxenskolan och undervisningen för nyanlända (SFI). De senare flyttarna är inte konstiga utifrån ett skol- och lokalperspektiv, snarare en naturlig följd av den obalans som råder i staden.
   Man måste gå så långt bakåt i tiden som till sextiotalet för att hitta någon som satsade på väster och dess utbyggnad och utveckling. Harald Aronsson, Örebros starke man, först som kommunalråd och ordförande i ÖBO senare landshövding i Örebro Län. Harald skapade Stjärnhusen, flyttade Risbergska till väster, utvecklade bland annat både Baronbacken och Markbacken och hade stora planer för stadens utbyggnad i väster. Sjuttiotalets oljekris och allmänna stagnation fick stadens utveckling på fall och Haralds vision om ett Örebro med tvåhundratusen innevånare 1990 fick förpassas till malpåsen.
Hoppas vi satsar på väster igen, innan det är för sent.

 

Pridebussar

   På min cykelväg till jobbet idag blev jag omkörd av två olika typer av bussar. En stadsbuss och en länsbuss. Stadsbussen var utrustad med prideflaggor eftersom det är pridevecka i Örebro just den här veckan. Länsbussen hade inga flaggor i sina flagghållare på bussen trots att det pridevecka i Örebro. Hmm, tänkte jag och kunde inte släppa tanken på skillnaden mellan stad och land i olika frågor på resten av min cykelväg.
   Uppvuxen på landet innebar det lite av en skräckblandad förtjusning att åka på besök till stan. Lite märkvärdigt, man fick ta på sig hela och rena kläder.
Senare under tonåren sa vi att vi på landet vi dricker öl, kaffe och saft medan de där som bodde i stan drack vin, te och juice. Naturligtvis tyckte vi att det senare var lite larvigt.

Bild: Partyprylar.com

   Nu bor och arbetar jag i stan sedan länge och har varit ute och rest och sett en hel del och på det viset vidgat mina vyer. Tyvärr är det inte alla som fått möjligheten att göra det och jag kan se skillnader i hur man lever, tänker och förhåller sig till varandra stad jämfört med land, men även i olika stadsdelar.
Precis som det finns skillnader i tankesätt mellan män och kvinnor, mellan politiska partier och mellan etniska grupper så tänks det olika i olika kontexter och det som är norm i en kontext är fullkomligt omöjligt i en annan. Det som är norm på Södermalm är fullkomligt galet i Midsommarkransen och så vidare.
För att vi skall kunna lära av varandra och förstå varandra, måste vi bli bättre på att blanda oss med varandra, Ta intryck av varandra, försöka förstå hur vi tänker och varför vi tänker som vi gör.

Fäll upp ringen!

Foto: ÅJ

   Det har tagit hundratals år för männen att lära sig sitta ned på toaletten när de skall göra nummer ett. Under alla år har det varit klagomål från kvinnorna på män om att de inte fällt upp ringen när de gjort ettan. Anslag och texter med komisk underton har prytt bekvämlighetsinrättningar som till exempel stå närmare, den är kortare än du tror. Allt i akt och mening att göra besöket på huset behagligare för de sittande kvinnorna. Men nu har Steve Jobs fått alla män att sitta ned på dass när de gör ettan. En revolution i tysthet, ett beteendemönster som förändrats på tiotalet år utan att någon sagt något. En manlig massrörelse.
Smartphones har fått män att göra det som kvinnor i 150år önskat av sina manliga vänner. Smartphones har fått män att sitta ned på toastolen, inget kan längre vara naturligare för män. För när vi ändå har lite lugn och ro från dagens jäkt och stress på hemlighuset passar vi på att surfa lite. Ser på en film eller spelar ett spel, medan naturen har sin gång i ordnade former. Inget spill, inget kladd.

Det ironiska är då att något snille i jämlikhetens namn uppfinner en kisstratt för kvinnor så att de skall kunna stå och göra ettan. Precis när det verkar som om toarutinerna mellan könen är i balans och allt är frid och fröjd.
Nähä, då blir det ombytta roller. Säger bara en sak: Fäll upp ringen, tjejer!

Foto: fyndiq.se

Det är synd om människorna

Foto: ÅJ

   Indras dotter utbrister detta under besöket på jorden i August Strindbergs Ett drömspel när hon upplever
människornas livsvillkor på planeten.
Strindberg skrev pjäsen 1902 och inte har det blivit enklare eller lättare att vara människa. Nu följer vi varandra minutiöst på sociala medier och har järnkoll på våra medmänniskor. Alla ska tycka som jag. Allt annat är vansinnigt och man kan skälla och gapa hur mycket som helst i nätets anonymitet och protesterar du tillräckligt mycket och galet är du ett nättroll som blir jagad av Aschberg.
    I vintras var åsikterna delade om hur vi skulle förhålla oss till rumänska tiggare och nu i sommar är det jävlar ingen hundägare som går säker om denne eventuellt skulle glömma jycken i en stekhet bil på en parkering.
   En som alltid är på tapeten är Zara Larsson som är vänsterns favorit och högerns hatobjekt. Hur skall människorna ha det egentligen? Vem ska man lita på som Hoola Bandoola Band sjöng på sjuttiotalet. Och helt plötsligt har vår egen favoritskåning Timbuktu flytt till skatteteknikens paradis med miljonerna.
   En felstavande tokhöger strider mot en feministisk regnbågsfärgad vänster och mitt mellan står en rödhårig småländska och vill ha en krona mer för mjölken. Vem skall man tro på, tro på? sjöng Thomas Di Leva i kaftan och vattenkanna på nittiotalet. Ja, det är frågan. Att följa flödet på sociala medier kan ge en magsår för mindre.
Just nu verkar det viktigt att vara PK dvs politiskt korrekt, men frågan är bara vad det är? Jo, en och hen skall man skriva i texter, det är PK, men jag är inte där än. 

                                            Vår präst från konfirmationen 

står och pekar i det blå 

och ingen fattar om han visar vägen 

eller känner vilket håll vinden blåser åt?

   Ja, inte ens präster går att lita på, helt plötsligt kan dom komma ut som transor och ställa invanda normer och värderingar på huvudet. Det gäller att hänga med i svängarna för nätet sover aldrig och tar aldrig semester. Men å andra sidan kan man inte like-a sig till en förändring. Undrar hur de har det de som inte är på sociala medier, lugnt och skönt kanske, kanske inte.
Nä, tyvärr har nog Strindberg fortfarande rätt Det är synd om människorna.