Skridskor

Jag har åkt till Hampetorp förut. Bil och buss har varit det vanligaste transportmedlet. Men nu skulle det bli annorlunda. Det var dags att snöra på sig skridskorna för en långtur. Vi hade hört talas om att det skulle vara fullt möjligt att ta sig till Östernärke på långfärdsskridskor. Det skulle finnas skridskoåkare som gjort det förut . Men några konkreta bevis kunde vi inte hitta. Tomt prat av skridskofantomer eller en verklighet som var möjlig att uppnå för män med sina bästa år bakom sig, långt bakom sig.
Vi hade kontaktat den lokala expertisen, vi kan kalla honom för Sten, för det finns det gott om i Hjälmaren. Han uppmärksammade oss på några svaga punkter som Hjälmarisen kunde bjuda på; Essön och Björksundet. Där rekommenderade han oss att gå landvägen trots att kvicksilvret legat under noll i en vecka. Lite fegt, tänkte jag, men man skall nog lyssna på experten. Speciellt som flera så kallade experter har badat på båda platserna och bad, det ingick inte i våra planer.
Planen var att lämna Oset i Örebros östra utkanter vid 11-tiden för att hinna med länsbussen som avgick från färjeläget i Hampe kl14.50, för återfärd till stan. Sällskapet bestod av mig själv och min vän, vi kan kalla honom Thomas, han heter det bland annat. Ryggsäckarna var packade med extrakläder, diverse ”bra att ha grejer” och matsäck. Livlina, ispik och isdubbar ingick naturligtvis i utrustningen. Som de moderna människor vi är så använde vi inte karta eller sjökort. Vi förlitade oss på den nyinhandlade GPS manicken som min kamrat införskaffat. Den var egentligen till för att lokalisera och hitta tillbaka till utmärkta svampställen men kunde också göra nytta på Hjälmarens is.
Det var en fantastisk dag, solen sken och vinden var nästan obefintlig. Allt var lugnt och stilla, vi var nästan ensamma på isen. Vi hade enorma frusna vattenvidder till vårt förfogande och flera timmar av stillsamt åkande framför oss, där vi kunde fundera över livets små mysterier. För det var vad vi gjorde på isen under den här underbara dagen. En dag så nära perfektion man kan komma. Vi njöt av vädret och de öppna ytorna. Vi såg omvärlden i ett nytt perspektiv. Hjälmarsberg och Hjälmarsnäs, landmärken fanns efter hela södra strandlinjen som ett pärlband.
Vi tog det säkra före det osäkra och gick tvärs över Äsön med skridskorna i handen och tuggade på nötter och russin för energins skull. Hemfjärden avklarad och Mellanfjärden låg framför oss. Ett tunt fastfruset snötäcke låg på isen som ett lager florsocker på en läcker kaka.
Snart upptäckte vi Göksholm på södra sidan och Björksundet var ett faktum. Vi tog oss framåt i sakta mak, på behörigt avstånd från varandra för att inte överbelasta isen. Men det som var dagens ord, ”en dec”, kunde vi ropa till varandra även här. Kylan har gjort sitt och vi kunde åka fram till märket för att rasta.
Vi stärkte oss med lunch, kontaktade omvärlden och förevigade dagen och stunden.
På Storhjälmaren såg vi drivor av snö på isen. Lite märkligt tyckte vi, och kunde konstatera att det var svanar som simmade i en råk, stor som Rosta Gärde.
På Storhjälmaren hittade vi fyra stora råkar med öppet vatten. En del av dessa låg i vår väg och vi tvingades följa strandlinjen mer än vi planerat. Vi letade ivrigt efter Segersjö gård och undrade om vår GPS manick inte glömt bort Hampetorp. I lagom tid till bussen upptäckte vi Vinöfärjan som låg vid färjeläget. GPS manicken sa 32km.
På krumma ben gick vi till bussen för vidare transport mot Örebro. Vi skrattade åt vår bedrift samt tackade vår lyckliga stjärna att bara en av oss glömt busspengarna.