måndag 27 mars 2017

Män betraktar kvinnor I



   Ulrik var lyckligt gift sedan femton år. Han älskade sin fru över allt annat och han hade aldrig ens tänkt tanken att bedra sin fru, han behövde det inte helt enkelt. Det lyckliga paret gjorde det mesta tillsammans. Bio, träning, shopping, äta på restaurang, semestrar.
   Som de såg på det fanns ingen anledning att ändra på någonting mellan dem och skulle något ändras gjorde de det tillsammans.
   Ulrik trivdes dessutom på sitt jobb och hans fru trivdes med sitt.
   De bodde i en fin villa i ett trevligt område och hade två barn som inte gav dem några större huvudbry.
   Ändå hade Ulrik en kontorsfru som han anförtrodde saker som han inte talade med sin fru om.






Det här är den första betraktelsen av kvinnor som olika fiktiva män gör. Bloggen står för texterna medan Karina Sommarström står för de finstämda bilderna på kvinnorna.

lördag 25 mars 2017

Ja, det var det väl.

   Människor i min närhet brukar påpeka att jag sällan använder superlativ när jag värderar saker, företeelser och upplevelser. Underbart, fantastiskt, fenomenalt är kända ord för mig men helt oanvända i mitt dagliga språkbruk.
"Visst var det en jätterolig film?" På ett sådant påstående brukar jag svara. "Ja, det var det väl."
"Visst var det skönt?" svarar jag "Ja, det var det väl."
"Utsikten är ju fullkomligt fantastisk, eller hur?" Allt jag då får fram är: "Ja, det är den väl."
   Jag tror att jag är en stoiker. När jag tittar i uppslagsboken betyder stoiker en person med orubbligt sinneslugn. När jag var yngre sa alltid mina föräldrar att jag inte skulle förhäva mig. De menade nog att det alltid fanns någon som var bättre eller något som var bättre. Bli inte en dryg en, som skryter om dina bedrifter. Jag skulle inte slå mig för bröstet och tro att jag var något.
   När jag spelade fotboll och gjorde mål hade jag en tid som målgest att sätta upp ett stenansikte och inte fira på något sätt. Oavsett om jag snubblade in bollen eller om jag smekte in lädret i krysset. I slutet av karriären övergav jag denna något märkliga och stoiska målgest till förmån för mer kamratliga glädjeyttringar.
   På sistone har jag börjat att träna på superlativ men personer i min närhet säger att det låter konstigt när det kommer ifrån mig. De får väl ta mig som jag är då. Stoisk!



Foto: Peter Lindahl


lördag 11 mars 2017

Likheten mellan mig och Jonas Gardell?

    Vaknar upp denna härliga lördag och frun frågar om vi skall gå på Gardell i eftermiddag? Jag möter hennes fråga med en tvivlande kränkt-medelålders-vit-man-blick men säger ändå att: Jodå det kan vi väl. Det där sista lilla ordet väl bekräftar min tvivlande inställning och jag måste övertala henne om att jag visst kan tänka utanför boxen och ge Jonas Gardell en chans. Konstaterar att jag inte läst några av hans böcker och inte sett någon av hans tidigare föreställningar.  Tror faktiskt jag inte heller sett något på teve av honom heller. Gardell är en kulturellt vit fläck för mig. Vill minnas att Gardell bott några ungdomsår i Örebro med sina föräldrar och syskon men får inget av detta bekräftat från scenen.
   Sonen har både sett föreställningen Jonas Gardell 30 år tillsammans och fått förmånen att intervjua den excentriske Gardell. Excentrisk men inte lika speedad som på scen. Sonen rekommenderade föreställningen och ja, vi kom över två biljetter på 19:e bänkraden. Lagom långt bort för att slippa bli häcklade från scenen, den äran gick istället till släktingar som hade platser på första bänkraden. Gardell håller ett högt tempo på scen och trots en krånglande hals dominerar han ett nästan fullsatt Conventum arena i två timmar.
Gardell      Foto: Björn Erlandsson
  Föreställningen är en odyssé genom trettio år av Gardells offentliga karriär som författare, dramatiker och scenartist. Vi får även får del att hans liv som ung i form av bilder och minnen i form av fragment från en tuff uppväxt och ett vuxenliv som riksbög tillsammans med sin man Mark Levengood. Vi får del av hans romandebut, en två kapitel lång bok han skrev som sjuåring och redan då ett barn märkt av våld, olyckliga omständigheter och trassliga relationer. Han beskriver som så många andra före honom matkulturen i sjuttiotalets villaliv. Sina sportsliga tillkortakommanden och hur han rensat ut alla VHS-band med filmer och Marks inspelade porrfilmer från ett tidigt kabelteveliv.
   Gardells gummiansikte lockar till många skratt samtidigt som han, som det anstår en rutinerad stand-up artist, hittar offer på första bänkraden som han använder sig av i föreställningen. Igenkänningen är hög för mig som bara är ett år äldre än Gardell och skratten blir många. Men de allvarliga stunderna där hans budskap om människors lika värde och möjligheter får publiken att tystna och sätta skratten i halsen. Men han är lika snabbt tillbaka i humorns tecken och tar billiga poäng med sex och bögskämt med en självutlämnande distans som är något av hans kännetecken på scen och i sociala media.
   Ett extranummer avslutar showen där Gardell leder allsång i melodin Aldrig ska jag sluta älska dig med hjälp av en elektronisk cittra och glasögon för att se texten. Ingenting funkar och Gardell är verkligen ingen allsångsledare eller musiker. Skrattar så tårarna rinner för jag vet inte om det är repeterat eller ett kapitalt misslyckande. Gardell lyckas i alla fall få det hela att fungera och publiken är med på de noter som helt saknas. Snubblande nära succé, som vi hört flera gånger under föreställningen.
   Likheten mellan mig och Gardell då? Jo, vi trivs i Mark!


Föreställningen får 7 Markaskogar av tio möjliga.


söndag 5 mars 2017

Cupgruppfinal

   Häcken från Hisingen i Götet hade ett övertag inför dagens gruppfinal i Svenska cupen på Behrn arena. Både Häcken och Sport slog programenligt gruppens slagpåse, division två laget Norrtälje, med stora siffror. Häcken snodde åt sig en fördel mot ÖSK genom att vinna mot gruppens fjärde lag, Åtvid, medan ÖSK inte lyckades stänga sin hemmamatch mot östgötarna som klarade oavgjort med en sen kvittering. De här resultaten gjorde att Häcken blir gruppsegrare med vinst och oavgjort medan ÖSK är tvingade att vinna dagens drabbning på ett vintrigt och gråkallt Behrn.
   För er som vill läsa om förra årets oavgjorda fight på Berhn mellan lagen i allsvenskan kan göra det här. Det var episk match men ger en bild av läget i hemmalaget den 17 juli 2016.
   Man får heller inte glömma att Häcken är regerande cupmästare vilket ger dom en psykologisk fördel. ÖSK å sin sida är fortfarande mitt i lagbygget och gjorde en meriterande värvning så sent som i fredags med franske mittbacken Damien Plessis. Just nu saknas en sista utlovad pusselbit i form av en striker och firma Axen/Käll har några veckor på sig att komplettera med den kanske viktigaste och mest efterlängtade spelartypen.
Klassisk bandymössa värmer bloggen. Foto JNL
Värmande halsduk krävdes. Foto: ÅJ



 












   Så såg förutsättningarna ut när lagen kom ut på plasten i Örebro. Inför 1200 stelfrusna fotbollsfantaster delade lagen på poängen och därmed blir Häcken gruppsegrare och går vidare till kvartsfinal medan ÖSKs cupäventyr säsongen 2017 är över. Annars började Sport bäst då Nordin Gerzic, lagkapten för dagen, knorrade in en frispark otagbart för Häckens målvakten redan i åttonde minuten. Repliken från göteborgarna kom i 30 minuten då Emil Wahlström vinklade in en hörna med pannan. Bollen skar som en kniv genom trafiken framför målet och letade sig in i maskorna baka en skymd Jansson.
   Därmed var målfabrikationen slut för dagen. En av förra årets största synder, baklängesmål på fasta, återupprepades alltså med ödesdigert resultat. Några minuter senare får sedan Nordin köras ut på bår med en underkroppsskada och halvleken spelas av utan chanser från något av lagen.
   Överraskande blir då att andra halvleken bjuder på en öppen, chansrik och välspelad fotboll. Hemmalaget har flest och bäst chanser att vinna matchen även om Crespo Kamara har ett friläge som Oscar Jansson räddar med  en snygg parad.
   Omoh och Ayaz är två vindsnabba yttrar som ÖSK i mångt och mycket använder för att slå inlägg och komma runt med på kanterna men de är allt som oftast för snabba för sitt eget bästa och snubblar många gånger bort bollarna istället för att göra något kreativt. Det ser bra ut när de lyckas men det är lite för sällan. Ring har en härlig offensiv vänsterfot och Hines-Ike och "Iron-Ike" spelar tätt och tufft i mittförsvaret. Mårtensson tog över efter skadade Gerzic som pådrivare och spelfördelare och kunde blivit matchvinnare om krutet varit torrt och riktningen på skotten varit något bättre.
   Bloggen vill i vanlig ordning få en förstärkning till truppen i de offensiva delen. En målskytt som ger spelet mer variation och som gör att laget inte blir lika lätt att läsa. Bloggen saknar också den där lilla extra kryddan till anrättningen som gör att laget blir en attraktion i allsvenska, känns fortfarande som att årets ÖSK är mellanmjölk.
   Nu blir det nya tag och Sport får koncentrera sig på allsvenskan och att spela samman laget med de nya kuggar som kommit och den anfallsförstärkning som förhoppningsvis är på väg. Detta gör att vi kan höja temperaturen på Behrn inför allsvenska.

#eyravallen #ÖSK #nasport



T2

    Mycket medelålder, många återblickar och en historia som skall påminna om storyn från första filmen med arbetargrabbarna från Edinburgh. Trainspotting 2  innehåller flera återblickar från första filmen precis som om den inte riktigt vågar stå på egna ben. Borta är den smarta, snabba, kvicka dialogen. Begbies svordomar och okvädningsord blir tröttsamma och borta är det rappa samspelet mellan de fyra skådisarna med Ewan MacGregor i spetsen. Istället fylls filmen med tårar, återseenden, erektionsproblem och höga hårfästen.  Första filmens klockrena soundtrack som hade en av huvudrollerna i den filmen spelar en undanskymd roll i den här rullen. Musiken är opersonlig och den tillför filmen inget, men det kanske bara är jag som blivit medelålders.

   Robert Carlyle som Begbie gör ett bra porträtt även den här gången av den våldsbenägna galningen men hans karaktär har hamnat i en medelålderskris på fler än ett sätt. Inte ens de blå pillren lyckas ge hans karaktär någon stadga. Den ende som lyckas med prestationen är Ewan Bremner i sin rolltolkning av karaktären Spud som gör en resa i filmen och blir till slut den enda vinnaren bland dessa notoriska loosers från Skottland.
   Det finns enstaka tillfällen då jag drar på smilbanden, några gånger skrattar jag högt men ofta känns det som jag skulle vilja se första Trainspottingfilmen igen istället. Finns inget att engagera sig i, storyn känns tunn, men jag gissar att Danny Boyles plånbok blev något tjockare på detta trista och medelålders filmprojekt.

Filmen får 3 Markaskogar av tio möjliga.