söndag 27 april 2014

Hotel Chelsea




   Jaha, då har man delat dörrhandtag med flera av världens stora. Leonard Cohen, Salvador Dali och Janis Joplin. Kanske inte riktigt samma handtag, men vi har alla öppnat dörren med handtaget till Chelsea hotel.
Hotellet på Manhattans 23:e gata har funnits länge, 1905 säger Wikipedia. Det är en imponerande gästlista som finns med konstnärer, musiker och litterära giganter bland många andra. Hotellet är inte bara ett hotell, det är också än så länge permanent boende för flera hyresgäster och det är dessa som idag är innevånarna då hotelldelen är stängd och fasaden är täckt av byggnadsställningar. Grabbade tag i handtaget och det var öppet. Jag gick in och möttes av en korsordslösande receptionist och en trött "handyman" som bytte glödlampor i den lilla lobbyn som fanns direkt innanför dörrarna. Inte en chans att få komma vidare trots avsaknaden av hantverkare och någon som helst aktivitet. Trist.
Annat var det när den irländske poeten Dylan Thomas bodde här under sin uppläsningsturné och sägs svept 13 whiskey på raken med en omedelbar död som resultat. Poeten gav inspiration åt en annan känd protestsångare till dennes efternamn. Bob Dylan övernattade också och som inte många gator söderut spelade sina första protestsånger vid fontänen på Washington square.
Här sägs också Sid Viciuos mördat sin flickvän så det har funnits gott om incidenter på hotellet under dess 109 åriga historia.
Charles Bukowski och William S Burroughs verkar varit lugna gäster i jämförelse. Det sägs att det finns målningar i trapphuset från fattiga konstnärsgäster som på så vis ätit och bott på krita. En Dali eller Diego Rivera eller en slokande tulpan av fotokonstnären Robert Mappelthorpe. Men det fanns inga chans att få se på dessa under den renovering som pågått sedan 2011. Jag undrar hur intensiv arbetsinsatsen är egentligen. Tror det fattas pengar i alla fall om man får tro ett rykte. Jag hoppas att jag får komma längre in i hotellets katakomber och artistiska förflutna nästa gång jag kommer på besök


lördag 26 april 2014

Fotbollsskor

   Mina första fotbollsskor fick jag när jag var åtta år. De var svarta med en gul rand i sulans överkant. Sula förresten, skorna var helt i gummi och gjutna i ett stycke men de hade i alla fall dobbar. Det var det allra viktigaste.

I min ganska exakt tjugoåriga fotbollskarriär i seriesystemets gärdsgårdsdel blev det en hel del fotbollsskor. Ett enda par var röda,  resten svarta. Kommer ihåg en högerback i svenska landslaget som jag vill minnas hette Janne Olsson. Han var i princip den enda spelare som använde färgade fotbollsskor på sjuttiotalet. Med färgade skor menar jag någon annan färg än svart.
  Nu har svarta fotbollsskor varit väldigt sällsynta under några år men verkar vara på väg att få en renässans. Den allsvenska match jag tittade på idag hade 4 spelare svarta fotbollsskor. Första matchen på säsongen tyckte jag att svarta skor såg ut att vara lite knepiga och konstiga. Klumpiga, nästan som dykarskor. På några år har ögat vant sig vid neonfärgade skor i plastigt material. Orange, grönt, gult, rött ja nästan hela färgpaletten. Neonfärgade , som ett konstverk av Jeff Koons, starkt lysande många gånger starkare än fotbollskunskaperna hos bäraren.
Men nu är det svarta på väg tillbaka. Materialet är för mig okänt så jag vet inte om lädret också har gjort en comeback. Det kommer att ta ett tag att vänja sig att se vid dessa svarta skor igen på fotbollsplanen.

lördag 12 april 2014

Castle vs The Mentalist

Två väldressade, tvålfagra svärmorsdrömmar assisterar polisen,  den ene i New York den andre i Kalifornien. Båda har sina specialiteter som gör dem lämpade att assistera poliskåren i alla fall om de får bestämma själva. Den ene har ett sinne för detaljer och den andre utgår från sin fantasi.



Frun och jag har var sin favorit. Jag gillar Castle och frun är förtjust i The Mentalist. VI har båda åsikter om varandras favoritserie. Jag tycker att Patrick Jane är en odräglig opålitlig besserwisser som inte är någon lagspelare. Hon tycker Castle är en barnslig kvinnotjusare som mest tramsar.
Själv ser jag många likheter med den senare och mig själv. Pratar först och tänker sen, som självklart ger ett resultat som varierar från det briljanta till totalt fiaskoartade påståenden och idéer.
Våra olika uppfattningar om seriernas kvalité kommer nog att finnas kvar. Till och med när de börjar gå i repris.


Papperstidning

Papperstidningen går mot sin undergång, det är i alla fall vad alla förståsigpåare och mediasiare tror.
Lite trist kan jag tycka, men tiden gång och utveckling är svår att stå emot. Jag gillar doften av svärta och det hemtrevliga prasslet tillsammans med morgonkaffet.
Den lokala morgontidning som jag läser har flera syften i hushållet. Läsning såklart, fönsterputs, ställa våta skor på, paketera glas och porslin med, tända i öppna spisen och i vedpannan med tidningen och när jag väntar på att brasan skall ta fyr, ja då läser jag tidningen igen i pannrummet. Ser inte riktigt att tidningen på nätet skall klara av allt detta….
Tidningen består av många delar och ibland kan man undra varför. Varje del är lövtunn och ofta är reklamen för det stora norska fritidsföretaget, som har sitt reklamblad som ilägg i tidningen, tjockare än hela tidningen med alla sina delar.


Det har nu gått så långt att reklambladen nu har bilagor som ilägg, mera reklamblad.