måndag 26 maj 2014

Barn

Helt plötsligt dyker dom upp där igen. Barnen. Intar sina gamla rum och vanor. De kan nog inte hjälpa sig, det gamla gnabbet syskon mellan finns där igen. Som om de aldrig varit ifrån varandra. De bor på var sin sida av stan nu. En annan stad. Inte långt borta, men ändå inte nära. Det är inte ofta man ser barnen nuförtiden. Det är sällan de är hemma båda två samtidigt. Men nu var det en sådant tillfälle. Trots gnabbet, gliringarna och sticken har de vuxit. Från oss och blivit vuxna, utan att vi märkt det.
De liver sina egna liv nu. Försöker stå på egna ben. Ger sig iväg på darriga flygturer som ruggiga fågelungar, men alltid med vetenskapen om var boet finns någonstans.
Jag vet att det kommer att gå bra för barnen även om det alltid finns en gnagande känsla av oro hos oss föräldrar. "Ring när ni kommer fram." Hör av er när ni fått besked." "Skall vi komma upp med grejerna?"
Inte helt oväntat går det bra, fast man gärna vill oroa sig lite. Förmodligen är det så att vi som föräldrar letar vår nya identitet och febrilt försöker finnas med i olika möjliga och omöjliga sammanhang.
Jag tror att vi behöver barnen mer än vad dom behöver oss just nu. Tiderna förändras.

torsdag 22 maj 2014

Bräcklig

   Idag hände det igen. Stod och pratade med en person. Engagerat och viktigt. Då kommer en tredje person och tar över samtalet med min samtalspartner.
   Det här är nog det mest oartiga jag kan tänka mig. Idag gick jag därifrån direkt. Ville inte stå kvar och se på när de andra två kramades och utbytte floskler och artighetsfraser. Hörde medan jag gick iväg mitt namn ropas. Jag sa att jag var tvungen att gå, utan att vända mig om.
Vet inte vem jag blir mest sur på, den som kommer och avbryter eller den som jag pratar med och som helt byter fokus och så totalt struntar i mig. Till och med mitt i en mening, mitt i ett meningsutbyte.


   Kanske är det jag som är extra känslig, bräcklig som ett litet fågelägg om våren. Övergivet, ensamt.
Idag var det dessutom så att jag själv stått tålmodigt som tredje part och väntat på min tur. Utan att störta fram i överdrivna känsloyttringar, utan minst djup, annat än att hålla skenet uppe. För det var så som hände när jag blev avbruten. Kändes som om jag var ingenting, genomskinlig, som en kameleont. Osynlig, grå som en trist färg på den intetsägande väggen bakom mig.

måndag 19 maj 2014

Duva

Kom körandes i bilen på hemväg från jobbet. Stressigt, mycket trafik, många vägarbeten, uträttat flera ärenden på vägen hem från jobbet. Jag hade en tid att passa senare på kvällen och en del som skulle vara gjort innan dess
Precis innan rondellen kom hon utknatandes på vägen. Duvan. En duva av den större sorten som i sakta mak kom över vägen framför bilen. Jag hade möjlighet att stanna, men ni vet, vem stannar för duvor eller fåglar i allmänhet? De flyger alltid i väg i sista stunden och på något mystiskt vis klarar de sig alltid. Med en tjusig manöver med vingarna klarar de sig helskinnade i  trafiken.

tidningen djurskyddet.se

Jag blev väldigt paff när den här duvan inte gjorde minsta försök till att flyga iväg och försent försökte jag flytta foten till bromspedalen. En liten duns eller var det kanske en "dump" som hördes. Som när man kör över ett litet farthinder. Tittade i sidobackspegeln och där såg jag hur fjädrarna flög för vinden.
Kändes sådär.

lördag 10 maj 2014

Lika som bär

Jag har försökt att plantera idén att Fredrik Lindström och Edward Blom är lika som bär hos mina bekanta.
De påminner om varandra utseendemässigt, även deras kroppshyddor är likartade även om Blom har blommat ut rejält mycket mer. De uppfattas av en del som besserwissers inom sitt respektive område,  mat och språkvetenskap. Tror bara att Jante gör folk avundsjuka på människor som vet och kan mycket och inte är rädda för att visa det.
De försöka odla samma typ av skäggväxt och gillar att visa upp sig i teve och gör sig dessutom bra i teve. De pratar på likartat sätt, liksom lite tillgjort och försöker att uttrycka sig på någon form av rikssvenska för att inte reta upp andra förståsigpåare.

Bilderna hämtade från Aftonbladet

Två personligheter som jag gillar och snart får jag möjlighet att se den ene i verkliga livet, för där är en skillnad. Lindström uppträder som komiker en aktivitet som Blom inte ännu har börjat med även om han har alla förutsättningar, om någon annan skriver hans material.

fredag 2 maj 2014

Tom and Jerry

På väg mellan New York och flygplatsen i södra New Jersey, Newark, upptäcker jag att jag befinner mig på en av musikvärldens mest kända turnpikes. Musikklassisk mark och jag känner mig lite "starstruck" av att åka på en motorväg på andra sidan Atlanten i taxi körd av en dominikan.
Låter lite fånigt, men så är det. Märker att jag sitter och nynnar på låten "America" samtidigt som jag sitter och tittar på Amerika och gör stora ögon på landet annorlunda.

1968 gav duon Simon and Garfunkel ut skivan "Bookends" som var möjligtvis deras tredje i ordningen. Duons skivutgivning visade stora brister på kronologi, och låtar, skivor som floppade blev senare succeer som gavs ut på nytt eller på andra album.

"Cathy I'm lost, I said though I knew she was sleeping
I'm empty and aching and I don't know why
counting the cars on the New Jersey turnpike
they've all come to look for America"

   De två Queensgrabbarna började sin karriär under artistnamnet "Tom och Jerry" gav ut en singel som gav viss framgång och skivförsäljning men deras karriär på femtiotalet fick ett snöpligt slut och de fick gå tillbaka till sina studier igen. Men till slut, en brokig karriär med fler återföreningar än vad någon orkar räkna till och odödliga hits som aldrig känns dammiga som den här resan på en turnpike denna dag i april 46 år senare.

torsdag 1 maj 2014

Bolan

"What was Marc Bolans greatest hit?" den frågan fick jag av en jovialisk Brightonbo för några år sedan.
   Jag tänkte länge och väl igenom T.Rex omfattande katalog av material samt Marc Bolans sololåtar. En karriär som blev alldeles för kort. Jag tänkte på "Children of the revolution", "Telegram Sam",  "Metal guru", ja låtarna är många från Bolans karriär i det glammiga Londons sjuttiotal. Generationskamrat med David Bowie till och med personligt bekanta med varandra där de drog fram varandra från obskyra pubspelningar till fullsatta arenor. Lustigt i sammanhanget är att Bowie döpte sin son till Zowie Bowie och då ville inte Marc Bolan vara sämre utan döpte sin son till Rolan Bolan.

   Mitt svar till min vän från Brighton var efter en stunds betänketid "Hot love", den suggestiva sommarplågan från sjuttioett och faktiskt kanske hans största musikaliska framgång. Man kan fortfarande mer än fyrtio år senare höra den spelas på sommaren som en signatur för sommarens möjligheter.
   Det var fel svar sa engelsmannen och han sa då det makabra svaret. "A tree on the M1". För även om det inte heller är det exakta svaret så dog Bolan i en bilolycka trots att han aldrig hade körkort. Flickvännen satt vid ratten och deras lilla Mini hamnade vid sidan av vägen, rakt in i ett staket och ett träd. Precis när Bolan återigen hade börjat få fart på sin musikaliska karriär och få rätsida så sitt missbrukande liv. Vid tjugonio års ålder blev han en legend som fortfarande lever i mitt musikaliska minne.