söndag 25 februari 2018

Tankar om OS i Peyongchang



   OS i Peyongchang har precis avslutats. Abstinensens börjar redan sätta in och Netflixkontot måste åter tas i bruk. Soffhänget får bytas ut mot egen träning och kosten står inför en omläggning, där chips, kolsyrat och maltdrycker får ge vika för vatten och bröd.
   Den här gången har bloggen ändå följt livesändningar sparsamt. Tidsskillnader, arbete samt sändningar på kanaler som kräver inlogg och abonnemang har gjort att bloggen följt OS genom uppdateringar på telefon och padda. Nej, ett OS som genomförs på platser med stor tidsskillnad jämfört med Svedala begränsar engagemanget och intresset från bloggens sida.
   Bloggen hade kunnat sitta uppe sent för att se vissa sporter, men då förmodligen missat de sporter som krävt att man hoppat upp tidigt ur säng för att titta på OS. De sporter som gått på "bra" svenska tider som skidskytte, ishockey och till viss del curling missade bloggen på grund av arbetet.
   Nästa gång är det lika illa då vinter-OS 2022 avgörs i Kina. Borde inte vara tillåtet att OS avgörs nattetid, svensk tid. En annan sak som inte borde vara tillåtet är att sända på kanaler som inte alla har tillgång till. Bu Discovery. Två saker som borde styras upp och som borde vara jämställt mänskliga rättigheter.  



   Medaljmässigt var det här det bästa vinter-OS någonsin med sju guld, sex silver och ett brons. Trots att en del förhandsfavoriter misslyckades så kompenserades det av att några andra tog överraskande medaljer. Hängbrallorna i halfpipe, Big Air, slopestyle, och liknande lovade runt och höll tunt. Ishockeylagen gjorde bleka insatser i den här "B-lagsturneringen" och längdskidornas vallateam avgjorde till framförallt herrarnas nackdel.
Skidskyttarna lyfte sig under tyske Pichlers ledning och sköt hem medaljer i en aldrig sinande ström. Detta OS räddades av tjejerna som tog medalj "varje dag" och om man bara räknar kvinnor så blev Sverige medaljbäst i detta OS. Tack tjejer! Förresten kommentatorerna hade vissa svårigheter i språkbruket där. Skulle de kallas kvinnor, damer eller tjejer? Ingen riktig linje hos kommentatorerna. Får bli bättre ordning till nästa gång.
   Den svenska idrottare som jag tycker lite synd som är naturligtvis Sandra Näslund som varit överlägsen i skicross under säsongen fram till OS men hamnar precis utanför pallen på "Sven Nylanderplats". Hade gärna sett ett guld där om inte annat för sporten och Anna Holmlund, som så olyckligt skadades förra året.

   På ett mer internationellt plan får man nog tycka synd om dessa tre:

  • Österrikiskan Stadlober som missar medalj på 30km längd på grund av att hon kör fel på den serpentinliknande längdbanan.
  • Polacken på 500meter skridsko som förberett sig i fyra år bara för att ramla efter 4 meter, orkar han satsa i fyra år till efter en sån vurpa?
  • Den synkroniserade Nord-Koreanska kvinnliga hejarklacken som gav ett otäckt intryck. Tydligen fick de inte komma i kontakt med några andra atleter eller sydkoreaner för den delen heller under spelen.
   Vi halkar omkring igen på nederbörden om fyra år, men det kommer ett fotbolls-VM och ett sommar-OS innan förstås ;-)


lördag 17 februari 2018

Men du har ju ett häftigt namn på bloggen i alla fall....

Olle "Cello" Carle
 En av mina läsare sa en gång till mig "men du har ju ett coolt namn på din blogg i alla fall". Läsaren var uppenbarligen mer imponerad av namnet än innehållet på min blogg.
Författaren och kåsören Olle Carle föddes i Torsås, Småland och startade sin karriär som revyartist i Blekinge. Han flyttade till Göteborg 1936,  där han blev journalist och kåsör och började ge ut en samling kåserier varje år i bokform på trettiotalet. Sedan gick flyttlasset till Stockholm där han arbetade som kåsör och kolumnist på tidningen Expressen och även där gav ut kåserisamlingar till jul fram till 1988.

   I sina kåserier arbetade han mycket med ordvitsar och ordvändningar. Hans boktitlar hade namn som Lika vänligt som vanligt, Så skörda och så vidare och en hög repriser med högre priser. Hans kåserier var självutlämnande och hans fru och fem barn gav åtskilligt med stoff till hans kåserier. Under alla år skrev han under pseudonymen "Cello" och gav 1949 ut samlingen Lätta tankar som lättat ankar.  Så mitt häftiga namn på bloggen kan jag tyvärr inte ta åt mig äran av. Synd, för det är på pricken vad bloggen handlar om: Lätta tankar som lättat ankar.
Boken Lätta tankar som lättat ankar från 1949 till vänster i bild

torsdag 8 februari 2018

Studie i öl

 


Belgisk nationsmästare utsedd av en enhällig blogg
Foto: ÅJ
   Under en vistelse i Belgien är det ofrånkomligt att det provas en del öl. Belgien måste vara ett av de mer offensiva och nytänkande länderna när det gäller öltillverkning. Det finns ett öl för alla smaker och saknas någon öl så tillverkar belgarna raskt ett öl för ändamålet.
Belgisk smaktrea Foto: ÅJ
   Weissbier gjort på vete är många belgares favorit, inte bloggens. Nog talat om den typen av öl.
En annan öltyp är den som är smaksatt av olika frukter där körsbär är den mest vanligen förekommande. Dricks vad bloggen sett speciellt av kvinnor men å andra sidan inte uteslutande av kvinnor, dricks inte av bloggen. Öl är öl, öl är inte saft. Å andra sidan skall man undvika att dricka öl som saft. Bloggens erfarenheten visar på tråkiga och tunga biverkningar.
 Trappiste, försvinnande gott på andra plats Foto: ÅJ
          Styrkan är väldigt varierande på dessa belgiska biror. Allt från alkoholfria till upp mot 10% i styrka vilket gör att det gott och väl kan räcka med en liten öl för att bli snurrig i kapsylen. Den erfarenhet har gjorts av bloggen.
   Bloggen har koncentrerat sig på ljus öl som i Belgien har tillnamnet blonde, serveras kall och dricks med fördel till mat. Belgare dricker rent generellt öl alla tider på dygnet och ute på trottoarserveringar mitt i den belgiska vintern som är att jämföra med svensk senvinter fast utan snö. Det dricks naturligtvis inne i stugvärmen, men helst på en bar eller servering i glada vänners lag. Flera av dessa olika sorter står att finna på s-st-mb-l-g-t i Sverige men då missar man den där Belgienkänslan när man bälgar i sig bärsen.
   I bloggens empiriska studier efter det perfekta belgiska ölet har den nu druckit sig igenom en bråkdel av Belgiens voluminösa ölutbud. Att utse en vinnare är en svår uppgift beroende på om öl skall intas när det är varmt, kallt, till mat, till våffla, till musslor, i kompisgänget eller om bloggen sitter på det belgiska favorithaket på en pinnstol, som knappt håller ihop, med en god bok och med en massa blängande belgare runt omkring sig.
   Om bloggen tar alla hänsyn till allt som listats ovan så får det bli Omer blonde som får högsta smakbetyg med Trappiste som runner up och Petrus tar en god tredjeplats. Men som sagt, mycket arbete återstår fortfarande innan en fullständig analys kan göras. Det är slitigt att vara ölprovare i Belgien.








Övriga ölsorter kom på en hedrande fjärdeplats


onsdag 7 februari 2018

Levande och döda av Han Kang

Bok, anteckningsblock och en kall Jupiler.
Foto:ÅJ
   Den sydkoreanska författarinnan Han Kang försöker i sin bok Levande och döda beskriva studentupproret 1980 mot den sittande regimen. Som alltid i ett historiskt perspektiv är det studenter och kvinnor, ofta studenternas mödrar, som går i bräschen för protesterna. Ett perspektiv som verkar genomgående i världshistorien ända från franska revolutionen till dagens galna mödrar i Argentina.
   Bokens handling är en serie nedslag i tid och rum på gränsen mellan det levande och döda med utgångspunkt i händelserna i staden Kwangju. Hundratals studenter har precis mördats och kropparnas själar är på jakt efter frid och söker efter sina kroppar. Inte alla gånger klarar bloggen som västerländsk läsare av asiatisk litteratur av att orientera sig i boken.  Inte heller kan bloggen alla gånger klart identifiera om det är en man eller kvinna som är det berättande jaget i boken då bloggens koreanska kunskaper är begränsade. Om det är en själ som är berättare eller om det är en levande kropp är en osäkerhet som finns, lite av en twilightzone som tillhör spänningsmomenten i boken.

  Vi får också följa med i efterspelet av massakern i Kwangju och ta del av de efterlevandes tankar och liv trettio år efter massakern. Dessutom hör vi ekot av de döda kropparnas själar som talar till oss genom författarinnan. Han Kang berättar kort också om uppkomsten av hennes bok som är ett försök att läka de sår som fortfarande finns i det ekonomiskt framgångsrika Syd-Korea. Alltid en gåta för bloggen hur polis och militär kan så fullständigt förråda sitt folk och helt gå i en despotisk ledares ledband. Krigserfarenhet avtrubbar soldaterna så till den milda grad att de inte drar sig för att utföra de mesta avskyvärda handlingar mot både kvinnor och barn.
   Bokens lyriska och poetiska språk står i skarp kontrast till de grymma händelser och handlingar som den beskriver och de trauman som studenterna måste leva med resten av livet. Han Kang utsätter också läsaren för ett författartekniskt grepp där läsaren i olika synvinklar får återuppleva samma skeende både tidsmässigt och ur olika personer perspektiv. Kang låter våldet överraska läsaren mitt i en poetiskt beskriven blomsteräng. Ett effektfullt berättargrepp som får i alla fall bloggen att behålla lässkärpan till sista sidan.

Boken får 5 Markaskogar av tio möjliga

måndag 5 februari 2018

Gentaltaret

Jan van Eyck, förmodat självporträtt
   Gentaltaret, även på engelska kallat och mer känt som The Adoration of the Lamb är drygt ett ton tungt altarskåp i Gents Saint Baafs katedral. En av många kyrkorum i det kyrktäta Gent även om några fått annan användning som loppis och foodmarket.
Bröderna van Eyck, Jan van Eyck (1390-1441) och storebror Hubert van Eyck (1370-1426) utförde målningen och utformningen av altarskåpet/altartavlan under några intensiva år i början i fjortonhundratalet början (1420-1432). Jan är allmänt ansedd som huvudkonstnär och brodern medverkade endast i begränsad utsträckning. I alla fall om man får tro forskningen runt altarskåpets skapande och 600 år långa historia.  I Sint Baafs katedral finns också monumentala skulpturer som blandas med målningar, handskrifter i original, kalker i silver, olika dräkter för prästerskapet broderade med guldtråd. Här finns en tavla av Peter Paul Rubens bara så där i förbigående. Konstverken är stora och imponerande och Gent välstånd under den här perioden måste varit enormt som kunde skapa denna katedral.
  Altarskåpet har en fascinerande historia som inbegriper såväl kungar och furstar såväl som Napoleon och Hitler. Altarskåpet har förts bort från katedralen inte mindre än sju gånger genom alla århundraden.  Den var också inblandad som krigsbyte både i samband med första och andra världskriget. Hitler tänkte att att altarskåpet skulle få en central roll i det museum som han byggde till sin egen ära i sin hemstad Linz. Som tur var blev det inget med detta museum. Delar av altarskåpet, en av de olika paneler som skåpet består av, har blivit stulna flera gånger och just nu saknas en av dem då den belgiske premiärministern vägrade betala lösensumman som krävts av "altarskåpskidnapparna".
Altarskåpet i Ghent Foto: ÅJ
   Altarskåpet är detaljrikt både vad gäller kläder, byggnader, växter, musikinstrument, smycken och människors ansiktsuttryck. Skåpet är beundrat av tusentals betalande besökare varje år i Sint Baafs katedral i Gent. Van Eyck var en av de första som använde olja och blev en föregångare för både Michelangelo och da Vinci i oljemålningens ädla konst. En kvinna är avbildad leende och skrattande på altarskåpet, vilket är enligt konsthistoriker, den första kvinna som dokumenterats på en målning när hon visar glädje. Jan van Eyck sägs också vara den förste målare som signerade sina egna tavlor.
   För att sätta målningens ålder i perspektiv så var den klar att hängas upp cirka 60 år innan Columbus seglade över Atlanten för att upptäcka den nya kontinenten Amerika. Här uppe i högan nord var vi fortfarande hopplöst efter i utveckling på alla plan och det skulle dröja ytterligare ca 100 år innan Gustav Wasa formade nationalstaten Sverige.

torsdag 1 februari 2018

Rene Magritte

   Bloggen gör en liten vinterturné till Europeiska unionens huvudstad Bryssel eller Bruxells som det också heter i detta tvåspråkiga land Belgien. Regn, ett ihållande, isande kallt och intensivt mellaneuropeiskt vinterregn gör att valet att gå på museum blir om möjligt mer självklart. Efter ett visst irrande då bloggen jobbar utan karta kommer bloggen fram till museet som innehåller verk och artefakter av stadens store son, Rene Magritte (1898-1967) och hans konstnärskap. Magritte föddes i Lessines i Belgien, spenderade några inspirerande år i 20-talets Paris för att sedan återvända till Bruxelles där han var aktiv ända fram till sin död i sviterna av bukspottskörtelcancer.
   Magrittes fick sin konstnärliga utbildning i Bruxells men påverkades under tjugotalet starkt av kubismen och futurismen. Något som förstärktes under tiden i Paris där han formades till en surrealistisk konstnär, en stil och uttrycksform som han blev trogen resten av sin aktiva karriär.
Många av hans målningar är tankeväckande och kräver en hel del av sina betraktare. Bloggen slås också av de namn han givit målningarna vilket också ger betraktaren en ytterligare tillfälle till reflektion.

Gillar tavlan med "omvänd spegelbild" och kommer på mig med att irriteras över att inte få se ansiktet på modellen som i en vanlig spegelbild. Men faktum är att det är ju så här andra ser oss.
   Hans surrealistiska bilder ger oss en utmaning i hur vi ser på vår värld och han tvekar inte att sätta oss på det hala med snillrika bildkompositioner. Typiska motiv som vi sätter i samband med Magrittes konstnärsskap är pipan som han gjorde redan 1929 men blev ett klassiskt konstverk först efter andra världskriget, men också hans många målningar av ansiktslösa herrar i plommonstop där ansiktet täcks av duvor eller äpplen. Flera tavlor där han också han helt enkelt målat modellen bakifrån och försöker ge oss modellens perspektiv av världen och målningen.
   Magritte startade sin karriär som reklamtecknare vilket gav hans fantasi och förmåga att tänka utanför boxen fritt spelrum. Det var en bra grund för hans senare surrealistiska måleri.
En annan sak som sägs påverkat hans måleri är att han bevittnat sin egen mors livlösa kropp. Modern försökte ta livet av sig flera gånger och lyckades till slut dränka sig och hittades med klänningen över sitt ansikte. Något som den 13-årige Magritte aldrig glömde och det är många som tror att det är en av förklaringarna till varför så många av hans målningar visar personer som saknar ansikte och är ersatt med ett annat objekt.


Bloggen ger utställningen 6 Markaskogar. Borde vara mer, men bloggens franska är inte på topp vilket gör att helheten och förståelsen blir sämre. Finns texter och information på engelska, men det tappar något i autenticitet. Inser ännu mer att vikten av fler språk än bara engelska är nödvändig för framtidens världsmedborgare.