onsdag 30 december 2015

Ö-lista

 

Skopelos ÅJ




Koufonissi ÅJ
Under de senaste åren har det blivit en del resor till den grekiska övärlden. Solsäkert och trevligt bemötande och man kan om man vill undvika de värsta turistfällorna på ett väldigt enkelt sätt.
1200 till 6000 öar beroende på om man räknar alla kobbar och skär eller inte. Jag har varit på sju stycken öar om man undantar i sammanhanget bamsingen Kreta. Dags att lista dessa sju då 2016 års resa bokats i dagarna. Tre nya öar i Joniska havet denna gång. Kykladerna och Sporaderna har besökts tidigare så det är dags att byta ögrupp. Nedan kommer ett kåseri om vedermödorna i Grekland, tidigare publicerat i tidningen Länsposten, juli 2013.

En närking på resa

   Det var dags att lämna Närke för en utlandssemester. Tveksam, med mycken tvekan hade jag gått med på att överge den svenska sommaren med åska, regn, drivis och hagel för den grekiska övärlden. Jag framhärdade fördelarna med en svensk midsommar på altanen med regnet smattrande mot takplåten eller en tältsemester med regnskurar och mjukt knäckebröd som en följd av fukt, dagg och juliregn. Jag förlorade diskussionen och styrde kosan mot den grekiska övärldens tryckande sol och garantier om salta bad och ljumma nätter, läckra grillspett och raki.
Efter resan ned med diverse transportmedel och inkvartering på hotell skulle vi omedelbart till stranden. Barfota blev första upplevelsen skållade fotsulor då sanden säkert höll en temperatur av femtio grader, i alla fall den sand som låg stilla, för en del av sandstranden fanns ständigt i luften och fyllde ögon, öron och mun vilket gjorde smaken i munnen något sträv. Efter några dagar hade vi tröttnat på att ligga på sanden och hyrde strandbäddar till en hyggligt billig penning.  Bekvämt får jag säga, om det inte varit för den där greken, som tillverkat parasollen av palmblad och armeringsjärn. Han hade tillverkat parasollen efter sin egen storlek och var kort så att en reslig närking som jag rispade flinten i armeringsjärnen varje gång  jag reste mig för att gå och bada.
Ja, bada förresten saltvattnet gav lock i öronen och sved i alla sår man eventuellt hade på sin kropp och fick man en kallsup av det salta medelhavsvatten smakade det salt i flera timmar efteråt. Man fick dricka ännu mer flaskvatten än vanligt för att få bort saltsmaken i munnen och turerna till toaletten blev täta som en svensk granskog på grund av detta ständiga pimplande. Men man skall väl inte klaga när regnet stod som spön i backen hemma på Närkeslätten. Solen kunde till slut bli lite tjatig. Jag undrar om det finns ett ord för dåligt väder på grekiska eller moln för den delen. Vad pratar grekerna om egentligen när de träffas och ”kallpratar”, i brist på annat är det nog vind, en nog så viktig faktor i Kykladerna. 
Stol ÅJ
   Efter några dagar började huden att streta och min kropp började anta en grisrosa nyans och jag såg med avundsjuka blickar på resesällskapet som mer och mer liknade en brunbjörn. Det började bli svårt att sova, men även att sitta på serveringarnas rottingmöbler som gav avtryck i det rosafärgade hullet samtidigt som öronen plågades av den entoniga bouzoukimusiken. En musik som förföljde mig överallt i affärer, souvenirbutiker och på caféer.  På restaurangerna pådyvlades jag bröd med mjukt innanmäte och en brödskorpa som fick gommen att se ut som en hockeyrink i tredje perioden. Måltiden avslutades med en lokal specialitet som definitivt inte var alkoholfri och inte kan man beställa grekiskt kaffe. Det är allt annat än svenskt och serverades i löjligt små koppar med mängder av sump!

   Kvällarna avslutades alltid med att man skulle stänga balkongdörrar man hade på rummet för att luftkonditioneringen skulle fungera som tänkt, men man haltade svärande i säng efter att man slagit stortån i piggen som håller dörrhaspen på plats.
Det bästa med att åka från Närke är att man får komma hem igen, borta bra men Närke bäst.


Min ö-lista är den som kommer här:

7. Andros 
En trevlig ö, lite liten och blåsig kanske. Härligt boende, men utbudet av restauranger och stränder är ändå begränsat. I den här konkurrensen innehar Andros en sjunde plats, trots spännande naturfenomen och natur.

6. Amorgos
Häftiga stränder med stora höjdskillnader och ett kloster som ser ut att hänga utanpå på en bergvägg.
Här kan man se filmen  Det stora blå varje kväll. Inspelad i vattnen runt ön och öborna är mycket stolta över filmen.

5. Milos
Vi lyckades aldrig få följa med på båtturen till de häftiga lagunerna och klipporna då blåsten höll ön i sitt grepp. Första ön jag fick stifta närmare bekantskap med kackerlackor. Fantastiska vyer med otroliga färger och scenerier som gav oss Star Wars-känsla.
Milos ÅJ

4. Koufunissi
Den minsta ö jag besökt. En liten personlig favorit men så liten så man tröttnar av den anledningen. Här har sällskapet hittat en stenlagun med vildväxande breezers! som är en perfekt avslutning på en stranddag. Klippor och små mysiga tavernor men som sagt i minsta laget.

3. Skiathos
Fantastiska stränder, rikt folkliv och möjlighet till båda parasailing och vattenskidor. Bananabeach för dom som vill solbada utan en tråd på kroppen. Fantastiska minnen från alla de solddränkta after-beach sittningar som genomfördes på ön. Det här är också ön där det största skratten utbrutit.

2. Naxos
En ö som besökts två gånger och där vi andra gången gjorde många nya upptäckter. Ön var också första anhalten på första resan så den satte normen för vårt resande i övärlden. Gymnastiska kypare och härliga stränder med spännande serveringar.

Naxos ÅJ
1. Skopelos
Mamma Mia spelades bland annat in på den här ön. Vår favoritstrand är det ställe som var filmteamets egen privata strand och som nu lever vidare i förfinad form. Shopping, restauranger och stränder i lagom mängd. Ön tål att resas till flera gånger och minnet av när köttbitarna på favoritrestaurangen formligen smälter i munnen lämnar mig aldrig.



   När solen skiner, värmen omsluter den vita nordliga lekamen och sanden är så där lagom ljummen finns det en sak som kan fullända en dag på stranden. Musik, musik som ligger där i luften, omärkligt, men som ändå finns där musik som kompletterar men ändå inte stör upplevelsen av en perfekt dag på stranden. Efter flera års empiriska studier har vårt sällskap kommit fram till den optimala musiken och optimala artisten, Sade. Sade har den där sammetslena rösten som inte stör men ändå ger stranddagen det där lilla extra. Så ett råd till alla stranddiskjockeys spela Sade. 
   Avslutar listan med ytterligare en reflektion av den grekiska övärlden och längtar redan till att ta reda på vad den Joniska övärlden har att erbjuda.





Tuppen och Delfinerna

Tuppen gal och syrsorna gnisslar
outtröttligt i morgonsolen.
Vinden tar tag i olivträden,
får dem att bölja som det azurblå havet.
Klippan som omges av vattnet
slits outtröttligt av det salta, ljumma, eviga.
Solen är den obestridliga härskarinnan
domarinnan av bouganvillians öde.
På redden ligger de vita jättarna
värdigt och väntar
imposanta och törstande efter beröm.
Getherden driver sina magra getter
på sin odyssé genom de nedtorkade
bergen, där tiden stått stilla,
flitig som myran i den sjunkande solen.
De ljumma vågorna vaggar de små delfinerna
till sömns i det stora blå.
I arkipelagen på de soldränkta öarna
har livet andra prioriteringar.
Hundar, katter och bouganvillian
i en saltstänkt blandning.
Inget är svårt
Inget är omöjligt







söndag 27 december 2015

Annandagsbandy

   Länge sedan jag var på en bandymatch. Överdoserade under några år i slutet på 00-talet med
mängder av matcher och träningar som ledare och åskådare. Lite medgångssupporter verkar jag också alltså vara då ÖSK aldrig varit så långt nere i seriesystemet i hela föreningens historia. Motgång, i kombination med ett kylskåp till arena ger anledning till att inte gå så ofta i min tidbok. När dessutom alla spelare går på export och föreningen inte lyckas behålla talangerna ger man lätt blåfrusen upp sitt engagemang.
   Men nu var det annandagsbandy och dessutom ett unikt länsderby på den stora bandydagen.
Lillebror mot storebror, rutin mot ungdomlig entusiasm eller Nitro/Nora mot ÖSK.  Faktum var att lokaltidningen lyckats få upp intresset på den egna redaktionen så skriverierna lockade 1100 personer till den iskalla skokartong som fungerar som bandyhall i Örebro.
ÅJ
   Ungdomarna i ÖSK anförda av ålderman Lasse Bush 37år vann med 7-4, en rättvis seger med en formstark Johan Blom som levande vägg i målet under första halvlek. Blom räddade en straff och ett friläge, matchavgörande räddningar redan i matchens inledning. Då gjorde det inte så mycket att han var ute och plockade äpplen vid ett av Nitro/Noras mål i andra halvlek. Efter att Nitro/Nora tidigt rakat in ledningsmålet vände ÖSK på matchen till 2-1 i halvtid och sedan de fått ketchupen ur flaskan i början av andra med tre snabba mål hängde Nora med sina hjälmar och kunde trots en spurt i slutminuterna aldrig riktigt oroa de unga ÖSK-lirarna. En spännande match om än inte välspelad.





   Mycket stod på spel i detta derby. Poäng, tabelläge, självförtroende och framförallt prestige då Noras spelartrupp till stora delar består av äldre fd ÖSKspelare med Thomas Knutsson och Jesper Bryngelsson som rutinerade anförare. ÖSK vill bygga ett nytt lag mot en ny storhetsperiod med unga spelare och har genomgått en smärtsam generationsväxling de senaste åren.
Klassisk pausunderhållning, Rolba   ÅJ

  Det som slog mig mest är att ÖSKs volleykunskaper i försvaret är ett förbättringsområdet för tränare Eriksson. Men det finns alltid att jobba på för ett lag i utveckling Stod också och längtade efter speaker Borehed som tydligen även han råkat ut för en generationsväxling. Kul att bandy fått ett uppsving i distriktet denna säsong. Hoppas innerligt att det inte är en dödsryckning.

Matchen får 5 Markaskogar av tio möjlig i betyg


måndag 21 december 2015

Alla är lika mycket värda


ÅJ
   Fick tips om att besöka Highgate cemetary i norra London nu senast jag var på besök i stan. Det är en kyrkogård som har blivit ett turistmål för många. Flera kända personer har sitt sista vilorum där som Douglas Adams, författaren till Liftarens guide till galaxen och Sex Pistols kontroversielle
ÅJ
manager Malcolm McLaren, men även många andra. Men den mest kände är nog författaren till Das Kapital, Karl Marx.
Hans gravsten är den enda på östra kyrkogården som är stor, ståtlig och välskött. Prydd av en enorm byst av Marx själv. Hans grav pryds alltid av en liten bukett färska blommor. Alla andra gravar på den östra delen av kyrkogården utom några få är övergivna av sina anhöriga och övervuxna av murgröna. På den västra delen av kyrkogården får man inte ens komma in på på grund av rasrisken då gravmonumenten långsamt vittrar sönder övergivet i den brittiska öns fuktiga klimat. Här kommer man bara in om man beställer tid med guide.
ÅJ
  Visst är det en paradox när jag dagen efter går på Portobello Road och ser huset där George Orwell satt och skrev Animal farm 1945Orwell själv en sann kommunist som stred för den röda sidan i spanska inbördeskriget, gillade inte när makten korrumperade. Han skrev boken som en satir med den ryska kommunistiska makteliten som måltavla. George Orwell en gång kommunismens förkämpe och Marx jämlike vad gäller kommunistisk ideologi och syn på människors lika värde. Tyvärr har då minnet av Marx i form av stenen på Highgate cemetary fått mer gestalten av ett av ledardjuren  i Animal farm. Det tror jag varken Marx själv eller Orwell hade gillat.

söndag 6 december 2015

Bo Kasperteater

ÅJ
   För sjunde eller åttonde gången var det dags att se och lyssna till en Bo Kasperkonsert. De fyra, numer gubbarna, är inne på sitt 24:e år som band men behåller fortfarande greppet om den svenska mjukrockpubliken. En stilla rock, uppblandad med latinamerikanska toner såväl som Jan Johansson-inspirerande melodislingor.
De är inte några entertainers på scen och Bo Sundström erkänner till och med sina brister som

ÅJ
ÅJ
dansare, men det struntar han i och bjuder på sig själv som den självklare frontmannen med sneda danssteg och glömda textrader. Bandet spelar med hantverksmässig stolthet och gör en konsert som det råder lite delade meningar om bland publiken.
"Den bästa som de gjort." "Basen hördes ju inte alls, vilket var irriterande." "Jag hade velat hört mer rock." Medan jag själv tyckte att inledningen var försiktig och trevande men sedan aldrig riktigt lyfte mot de rockigare höjderna. Trots det var publiken med på noterna när senaste P3-plågan "Håll ut" spelades. Det som lyfte kvällens gig i ett nyrenoverat konserthus var annars den två man starka blåssektionen. Blås på en Kasperkonsert ger alltid en ytterligare dimension och jazzfunkigare känsla. Att sedan se Malmgrens slitna elbas är som att återse en gammal vän. Den måste hängt med i hela hans Kasperkarriär. Tyvärr kom aldrig "I samma bil" där man använder sig av dubbla elbaser. Satt lite och väntade på den annars.
   Den här gången tog också bandet ut i lite i svängarna och körde några av sina äldre låtar i nya arrangemang. Även om "Puss" och "Hon är så söt" från första skivan "På hotell" fick behålla sina starka originalarr.
   Känner mig lite kluven till vilket betyg jag skall ge konserten. Jag skulle vilja ge ett högt betyg men jag har sett dom bättre, men det här var inte dåligt heller. Kanske har lyssnat för lite på senaste skivan.

Konserten får 7 av 10 Markaskogar i betyg.

tisdag 1 december 2015

Kines

   Faktum är att jag blivit kallad kines förut eftersom min ögon är något sneda men nu var det helt nya skäl som gjorde att jag togs för att vara asiat.
   I London är det inte helt enkelt att komma in och få äta på restaurang. Väljer man dessutom en av
Queensway´s två populärara kinesrestauranger får man dessutom köa en stund och skriva upp sig på väntelistan. Dessa ställen är populära hos både turister och londonborna, inte bara inflyttade kineser. Vi svenskar som gillar området som heter Bayswater, vi gillar också krogarna trots att den ena har det för oss svenskar det mindre smickrande namnet "Toa kitchen". Det finns inte bara dessa två utan pubar, trattatorior och andra restauranger från jordens alla hörn som sätter smaklökarna i spinn på Queensway.
   Nåväl vi ställde oss i kö för att bli uppskrivna på väntelistan. En ung man med kinesiskt ursprung och kort tid i Europa frågade mig:

"What is your name?" på oefterhärmlig engelska med kinesisk brytning.
För några sekunder brottades jag med mitt och min frus efternamn i mitt huvud. Hilltorp blir ofta Hilton, Hilltop, Hiplor eller något dylikt så det fick nog bli mitt namn, men jag tänkte om jag pratar långsamt och betonar stavelserna skall det nog gå fram. Det är ju i alla fall Sveriges vanligaste och i mitt tycke vackraste. Så jag sa:
"Jo-han-son"
Han svar kom lika snabbt som överraskande.
"Are you chinese?"

lördag 21 november 2015

Gaddad för livet

  Det är tredje gången jag ser Eric Gadd i ett liveframträdande. Alla gånger har varit i olika sammanhang och i olika sättningar. Den här gången står han på egna ben tillsammans med en stålsträngad akustisk gitarr på en liten avskalad scen där han har både stående och sittande publik framför sig. Att han saknar sällskap på scen gör inget, tvärtom, visar det sig efter en stund. Nu behöver han inte dela på utrymmet och kan istället ta plats med sin fantastiska pipa och ett överraskande gitarrspel som förmedlar funkighet och kärlek till musik. Han hinner också blanda in några covers av Al Green och den egna husguden Prince. En artist som han ofta jämförs med.

Han river av den ena egna hitlåten efter den andra och igenkänningsfaktorn är lika hög som medelåldern  i publiken. Tempot är högt och snacket mellan låtarna betydligt mindre än utlovat. Kanske en effekt av den något sorlande publiken som han kämpar med den här kvällen.
Ikväll är han dock allas hjälte när han visar på ett brett sångregister och varierat gittarlir. Han får ovationsartat jubel och ropas in flera gånger.
Gadd är en rutinerad artist som i somras fyllde femtio och håller publiken på gott humör, särskilt de kvinnliga delarna i mitt sällskap.


På den här sushirestaurangen i ett gråkallt Örebro värmer Gadd. Det är snabbt, rappt, funkigt men ändå kärleksfullt och med stor ömhet.
När restaurangen töms och alla drar sig hemåt så vänder jag mig om mot den tomma scenen och hittar hans handskrivna spellista på golvet. En förteckning över vad funkens svenske mästare hittills producerat.

Konserten får nio Markaskogar av tio möjliga.

torsdag 29 oktober 2015

Från svensk fura till dansk design

Jaha, nu ska det renoveras och tapetseras och målas. Den enda som får vara kvar som är äldre än 30 år är väl jag själv. Nej, skämt å sido så skall det bli bra med lite nya möbler och tapeter. Det blir vitt igen och det liknar färgmässigt så som väggarna såg ut när huset renoverades 1988.
Möblerna som kastas ut är svensk furu




och in kommer "dansk" design.










Det blir nog bra när det blir klart....





tisdag 6 oktober 2015

Leksing på Cirkus

   Sedan konserten i Göteborg för tre år sedan har jag väntat på nästa tillfälle att få se och höra The Tallest Man On Earth. Det blev äntligen dags på Cirkus i Stockholm en ljummen kväll i oktober 2015. Hans världsturné gör en liten paus med en miniturné i Sverige under en vecka. Konceptet är annorlunda än senast jag såg honom, men energin finns fortfarande där hos TTMOE aka Kristian Matsson. Tillsammans med ett elektrifierat kompband spelar han de nya låtarna från senaste skivan, Dark bird is home och det är svårt att hitta referensramarna. Jag gillar det delvis nya soundet där hans akustiska gitarr ändå får finnas i huvudrollen. En bit in i konserten börjar han spela låtar från sina tidigare skivor och då märks skillnaden eller kanske man skall säga utvecklingen. Jag frågade min bänkgranne om vi skulle ropa Judas precis som Bob Dylan råkade ut för när han elektrifierade sin musik på sextiotalet, men det behöver vi aldrig göra. Matssons elektrifiering är gjord på ett mer känsligt sätt som vi fans till TTMOE accepterar på ett annat vis än vad Dylans följare gjorde back in the days. Innan var Matsson i princip ensam på scenen under sina konserter antingen tillsammans med ett piano, en akustisk gitarr eller en elektrisk gitarr. Det enda sällskap han hade var sin staka röst som utan problem fyller rummet, även nu när han har ett kompband.
   Till och med Mattsons gamla punkbakgrund kommer fram i ett extranummer där han gör en elektrifierad och punkifierad version av Dreamer. Matson var en gång i tiden frontman och sångare för punkbandet Montezumas. Så stilen är inte främmande för denna singer-songwriter, och vi som har Dreamer som favorit i TTMOEs låtkatalog tycker ändå att versionen är bra då grundkänslan i låten ändå finns där.




   Ett fullsatt Cirkus jublar vid varje ny låt och ger Matsson energi när han nu är på hemmaplan. På instagram skriver Fredrik Wikingsson att han är golvad av konserten. Man kan bara hålla med honom, konserten är en känslomässig berg och dalbana både för publiken och Matson själv. Ironiskt då att Gröna Lund bara är ett stenkast från konsertlokalen.

                                                                                       Bild ÅJ


Även Lustiga huset finns i närheten och man kan inte annat än dra på munnen år den koreografi som TTMOE presterar eller rättare sagt inte presterar. Hoppar, springer runt, står på tå och ibland ligger ner. Allt i avsaknad av takt och rytm. En annan bänkgrannen konstaterade att Matsson måste anlita samma koreograf som Bo Kaspers orkester frontman, Bo Sundström. Märkligt att många musiker saknar danskunskaper, ett känt faktum i musikerkretsar tydligen. Något som borde förbättras är det näst intill obefintliga mellansnacket. Inte många ord eller historier blir berättade eller sagda på den nästan två timmar lång konserten. Och som många andra skulle vi vilja se honom göra en längre konsert med flera av sina låtar ur den katalog med sånger som TTMOE samlat på sig med fyra fullängdskivor och en ep och många världsturnéer.

Trots allt får konserten 11 Markaskogar av 10 möjliga!










söndag 4 oktober 2015

Rökning

Äldre damer ska inte röka. En rockstjärna däremot skall blossa som en skorsten.
En mormor som röker en cigg är inte precis den bild man har av en trygg och pålitlig, bullbakande mormor. Ingen aska i den hemgjorda saften, inga fimpar i kanelbullarna.
Inte ska en farmor röka för den delen heller. Bilden av en klok gumma går inte ihop med rökning.
Röka skall man göra när man är ung och dum. När man tror att det är tufft att röka i brist på andra sätt att uttrycka sin tuffhet. Vissa psykologer går till och med så långt att säga att en del använder cigaretten som en napp, en sorts tröst när man är vilsen i tonårstiden.
Bild: Exponerat.net

tisdag 22 september 2015

Axén defrostar

   ÖSKs fotbollslag har i år varit en veritabel frysbox på många sätt. Laget har varit iskallt i årets allsvenska och haft förtvivlat svårt att ta poäng. Inte bara i år men de senaste två åren har klubben specialiserat sig på att köpa nya spelare från andra lags frysboxar. Spelar från Örebroregionen som hamnat i andra klubbars frysboxar och endast tränat, men fått göra få eller inga minuter på planen. En köpstrategi som sånär blev ödesdiger denna säsongen. Nedflyttningsspöket satt stadigt på boxen som inte till något pris ville tina upp under Axéns ledning.
Per Ericsson Kalmar, Martin Broberg Djurgården, Astrit Ajdarevic  Standard Liége satt alla tidigare stadigt i respektive lags kalla avdelning.
Tidigare år har ÖSK grävt djupt andra lags kylrum och hittat: Daniel Gustavsson AIK, Robert Åhman Persson AIK, Alhassan "Crespo" Kamara AIK, Nordin Gerzic IFK Göteborg, Marus Pode Mjällby, Daniel Nordmark Helsingborg även Patrik Haginge återvände från Djurgårdens frysrum.
  Kanske att jag glömt någon spelare men till slut har Alexander Axén lyckats tina alla så pass mycket att trepoängarna till slut börjat ramla in lagom till höstmörkret fått sportklubben att visa sin klassiska höstform. Axén var även han lite lagom nedkyld i GAIS för några år sedan då han fick kicken men har med sin oefterhärmliga stil lyckats få rätsida på sin egen karriär som tränare.
Man tackar också för att Axén äntligen hittat defrostknappen och fått laget att hitta den vinnande stilen. Optimist som man är så borde väl detta till slut räcka till nytt allsvenskt kontrakt.

lördag 12 september 2015

Genetisk kokosskräck

   Min pappa var inte speciellt förtjust i kokosflingor. Tror aldrig han smakade en kokosnöt och det har för övrigt definitivt inte jag, tror inte min son gjort det heller.
   Pappa undvek att smaka kakor med kokosflingor som dekoration. På hans tid vara det den enda gången man kunde komma i kontakt med kokos. Han var inte alls förtjust i denna smaksensation.
Foto: www.aftonbladet.se
Jag ärvde denna skepticism och när jag gjorde mina chokladbollar, som på den tiden hette något annat, var de alltid dekorerade med pärlsocker. Minns att min mamma gjorde en form av mjuka kakor med ett lager choklad som alla andra mammor dekorerade med kokos men som mamma lade strössel på som ett färgrik mönster. Det tackar jag henne för. Nu utsätts jag för att viss mat steks i kokosfett, en fara som pappa aldrig behövde riskera. Den som ligger i fara för mat stekt i kokosfett är sonen och gissa vad han inte är speciellt förtjust i, jo ni gissade rätt: kokos
   Det verkar vara en genetiskt överförbar aversion mot kokos som familjens manliga medlemmar dras med. Gemensamt är att vi tycker att det smakar som papper, tugga, tugga men det finns fortfarande kvar i munnen, sätter sig fast mellan tänderna. Försvinner aldrig och smakar absolut ingenting, ger inget extra för den totala smakupplevelsen, bara finns där, oftast som en menlös dekoration.

Kokos får i betyg en nedhuggen Markaskog.

söndag 6 september 2015

Kvinnliga författare

Okej, har nu gjort ett allvarligt försök att läsa kvinnliga författare. Efter att jag blivit påmind om min fäbless för att läsa döda manliga var jag tvungen att läsa kvinnliga författare.
Nåt år tillbaka läste jag Herta Muller och Alice Monroe, men det gav mig inte så mycket trots att de båda är nobelpristagare. Lite tråkiga faktiskt enligt mitt tycke.
Nu gav jag mig på två amerikanskor med lite olika stil:


Foto.ÅJ


Foto: ÅJ

Lionel Shriver beskriver sida upp och sida ner hur hon uppfostrar en son som blir ansvarig för en skolmassaker och hamnar i ungdomsfängelse. Sida upp sida ner med ordrika vändningar. Känslorika beskrivningar i form av brev till pojkens far och den före detta mannen. I mesta laget.
Paula Fox utnyttjar istället Hemingways isbergsprincip där hon utlämnar mycket till läsare och försöker få oss likt Hemingway att läsa mellan raderna och få oss att utnyttja vår egen erfarenhet.
Nej, det gjorde mig inte mer intresserad av kvinnliga författare. Men skam den som ger sig.
Gick till bokhandeln och köpte ett exemplar av Jojo Moyes Livet efter dig samt klassikern To kill a Mockingbird av Harper Lee. Får se om det kan få mig mer vänligt inställd till kvinnligt författarskap.

Shriver får 5 och Fox får 3 Markaskogar i betyg.

söndag 30 augusti 2015

Öst och väst

   Järnvägsspåret genom stan är som en osynlig Berlinmur. Det finns gångar och tunnlar under spåret men dessa är inte speciellt populära hos fotgängare och cyklister. Speciellt hos en del kvinnor och äldre som måste vara ute och röra sig efter mörkrets inbrott. Det finns en inbyggd svårighet att korsa spåret vare sig det är över eller under.
Foto: pixgallery.com
   För några år sedan gjorde den lokala tidning en genomlysning av våra förtroendevaldas bostadsort. Nästan alla bodde öster om järnvägsspåret som delar stans bebyggelse. Som tur var agerade journalisten vaket för en gångs skull och gjorde även en genomlysning angående reportrarnas hemvist. Samma nedslående resultat där, alla utom nån enstaka journalister hade sin bostad på öster. En nedslående geografisk dominans.


   Idag växer stan så det knakar, det byggs som aldrig förr och universitet (på öster) skapar jobb och nya bostäder på öster i stan. Det byggs på gamla regementsområdet (öster) och den enda gymnasieskolan på väster flyttar sin kvarvarande verksamhet till skolorna på öster. Till väster flyttas den kommunala vuxenskolan och undervisningen för nyanlända (SFI). De senare flyttarna är inte konstiga utifrån ett skol- och lokalperspektiv, snarare en naturlig följd av den obalans som råder i staden.
   Man måste gå så långt bakåt i tiden som till sextiotalet för att hitta någon som satsade på väster och dess utbyggnad och utveckling. Harald Aronsson, Örebros starke man, först som kommunalråd och ordförande i ÖBO senare landshövding i Örebro Län. Harald skapade Stjärnhusen, flyttade Risbergska till väster, utvecklade bland annat både Baronbacken och Markbacken och hade stora planer för stadens utbyggnad i väster. Sjuttiotalets oljekris och allmänna stagnation fick stadens utveckling på fall och Haralds vision om ett Örebro med tvåhundratusen innevånare 1990 fick förpassas till malpåsen.
Hoppas vi satsar på väster igen, innan det är för sent.

 

torsdag 27 augusti 2015

Pridebussar

   På min cykelväg till jobbet idag blev jag omkörd av två olika typer av bussar. En stadsbuss och en länsbuss. Stadsbussen var utrustad med prideflaggor eftersom det är pridevecka i Örebro just den här veckan. Länsbussen hade inga flaggor i sina flagghållare på bussen trots att det pridevecka i Örebro. Hmm, tänkte jag och kunde inte släppa tanken på skillnaden mellan stad och land i olika frågor på resten av min cykelväg.
   Uppvuxen på landet innebar det lite av en skräckblandad förtjusning att åka på besök till stan. Lite märkvärdigt, man fick ta på sig hela och rena kläder.
Senare under tonåren sa vi att vi på landet vi dricker öl, kaffe och saft medan de där som bodde i stan drack vin, te och juice. Naturligtvis tyckte vi att det senare var lite larvigt.
Bild: Partyprylar.com

   Nu bor och arbetar jag i stan sedan länge och har varit ute och rest och sett en hel del och på det viset vidgat mina vyer. Tyvärr är det inte alla som fått möjligheten att göra det och jag kan se skillnader i hur man lever, tänker och förhåller sig till varandra stad jämfört med land, men även i olika stadsdelar.
Precis som det finns skillnader i tankesätt mellan män och kvinnor, mellan politiska partier och mellan etniska grupper så tänks det olika i olika kontexter och det som är norm i en kontext är fullkomligt omöjligt i en annan. Det som är norm på Södermalm är fullkomligt galet i Midsommarkransen och så vidare.
För att vi skall kunna lära av varandra och förstå varandra, måste vi bli bättre på att blanda oss med varandra, Ta intryck av varandra, försöka förstå hur vi tänker och varför vi tänker som vi gör.

onsdag 19 augusti 2015

Fäll upp ringen!

Foto: ÅJ
   Det har tagit hundratals år för männen att lära sig sitta ned på toaletten när de skall göra nummer ett. Under alla år har det varit klagomål från kvinnorna på män om att de inte fällt upp ringen när de gjort ettan. Anslag och texter med komisk underton har prytt bekvämlighetsinrättningar som till exempel stå närmare, den är kortare än du tror. Allt i akt och mening att göra besöket på huset behagligare för de sittande kvinnorna. Men nu har Steve Jobs fått alla män att sitta ned på dass när de gör ettan. En revolution i tysthet, ett beteendemönster som förändrats på tiotalet år utan att någon sagt något. En manlig massrörelse.
Smartphones har fått män att göra det som kvinnor i 150år önskat av sina manliga vänner. Smartphones har fått män att sitta ned på toastolen, inget kan längre vara naturligare för män. För när vi ändå har lite lugn och ro från dagens jäkt och stress på hemlighuset passar vi på att surfa lite. Ser på en film eller spelar ett spel, medan naturen har sin gång i ordnade former. Inget spill, inget kladd.

Det ironiska är då att något snille i jämlikhetens namn uppfinner en kisstratt för kvinnor så att de skall kunna stå och göra ettan. Precis när det verkar som om toarutinerna mellan könen är i balans och allt är frid och fröjd.
Nähä, då blir det ombytta roller. Säger bara en sak: Fäll upp ringen, tjejer!

Foto: fyndiq.se

måndag 3 augusti 2015

Det är synd om människorna

Foto: ÅJ
   Indras dotter utbrister detta under besöket på jorden i August Strindbergs Ett drömspel när hon upplever
människornas livsvillkor på planeten.
Strindberg skrev pjäsen 1902 och inte har det blivit enklare eller lättare att vara människa. Nu följer vi varandra minutiöst på sociala medier och har järnkoll på våra medmänniskor. Alla ska tycka som jag. Allt annat är vansinnigt och man kan skälla och gapa hur mycket som helst i nätets anonymitet och protesterar du tillräckligt mycket och galet är du ett nättroll som blir jagad av Aschberg.
    I vintras var åsikterna delade om hur vi skulle förhålla oss till rumänska tiggare och nu i sommar är det jävlar ingen hundägare som går säker om denne eventuellt skulle glömma jycken i en stekhet bil på en parkering.
   En som alltid är på tapeten är Zara Larsson som är vänsterns favorit och högerns hatobjekt. Hur skall människorna ha det egentligen? Vem ska man lita på som Hoola Bandoola Band sjöng på sjuttiotalet. Och helt plötsligt har vår egen favoritskåning Timbuktu flytt till skatteteknikens paradis med miljonerna.
   En felstavande tokhöger strider mot en feministisk regnbågsfärgad vänster och mitt mellan står en rödhårig småländska och vill ha en krona mer för mjölken. Vem skall man tro på, tro på? sjöng Thomas Di Leva i kaftan och vattenkanna på nittiotalet. Ja, det är frågan. Att följa flödet på sociala medier kan ge en magsår för mindre.
Just nu verkar det viktigt att vara PK dvs politiskt korrekt, men frågan är bara vad det är? Jo, en och hen skall man skriva i texter, det är PK, men jag är inte där än. 

                                            Vår präst från konfirmationen 
står och pekar i det blå 
och ingen fattar om han visar vägen 
eller känner vilket håll vinden blåser åt?

   Ja, inte ens präster går att lita på, helt plötsligt kan dom komma ut som transor och ställa invanda normer och värderingar på huvudet. Det gäller att hänga med i svängarna för nätet sover aldrig och tar aldrig semester. Men å andra sidan kan man inte like-a sig till en förändring. Undrar hur de har det de som inte är på sociala medier, lugnt och skönt kanske, kanske inte.
Nä, tyvärr har nog Strindberg fortfarande rätt Det är synd om människorna.

onsdag 15 juli 2015

Studio Ronk

   I den småländska skogen utanför Tingsryd fann Errol lugn och ro. Hela hans barndom var ett ständigt virrvarr av flyttar, skolbyten, mobbing, nya styvfäder och märkliga upplevelser med en mamma som inte alla gånger var helt nykter och som inte satte barnens bästa i första rummet.
Errol och hans syskon hade en minst sagt knepig barndom och lugnet i huset i skogen blev hans fasta punkt resten av livet.
   Den självlärde gitarristen började i unga år skriva låttexter och sketcher som skickades på postorder land och rike runt under namnet E. Hitler. Ett namn för att väcka uppmärksamhet på tidningarnas annonssidor.
Omslaget från boken        ÅJ
   Ibland nådde någon av produktionerna en större publik och ibland kunde även något av produktionsbolagen nappa på hans alster, men det ville liksom aldrig ta fart. I hans kvarlåtenskap finns en otroligt stor mängd musik, sketcher och texter som kommit till i hans studio därute i skogen utanför Tingsryd. Studio Ronk gav honom möjlighet att på egen hand och i lugn och ro få utlopp för en gigantisk kreativitet och skaparlust. Studion låg tvärsöver vägen från huset i skogen och var egentligen från början ett hönshus och skräplager.
   Under namnet Eddie Meduza spelade han 1978 in "Punkjävlar" som skulle förfölja honom resten av hans karriär. Det nya gitarrunderbarnet Johan Norum lirade gitarr på låten och 1983 skrev de Boyazont tillsammans som kom ut på Johan Norums bands, Europe, första platta.
   I sjuttiotalets Sverige med antagonismen mellan raggare och punkare blev Errol i och med detta raggarnas talesperson även om han inte räknade sig själv som raggare. Turnelivet i Sverige och Norden gav klirr i kassan och konserterna åtföljdes ofta av ett vilt festande tillsammans med publiken. Ett festande som till slut tog Errols liv, men hans musik lever kvar och hans rebelliska och sällan rumsrena texter fascinerar fortfarande ungdomar i hela Sverige.
   Pseudonymen Börge Lundahl har skrivit boken Bara man e´fantastisk om Errol Norstedt och hans liv. Även systern och hans sista sambo ingår i författarkollektivet, vilket ger boken mängder av "intimt material" som sätter en nästan personlig prägel på biografin över E.Hitler, Eddie Meduza men framförallt Errol Norstedt. 
En lättläst bok om ett komplicerat liv ger 6 Markaskogar i betyg.

lördag 11 juli 2015

Sir Paul

Det är fullsatt i Teletvå arena. Förväntningarna är höga, det är inget konstigt med det, artisten för dagen är Paul McCartney, nyss fyllda 73.
Medelåldern i publiken är också hög. Under konserten ser jag en dam streta uppför trappan med käppar och grått hår. Det går, men sakta och hon tar pauser med jämna mellanrum på sin väg utför och uppför, tar samtidigt in musiken från Pauls femtiofemåriga karriär som hon följt på behörigt avstånd och klättrar sedan ytterligare steg i betongen.
Kanske mer märkligt att det finns yngre i publiken. Paul har inte nått ut och upp på listorna på senare år. Under våren har han dock haft en monsterhit tillsammans med Rihanna och Kanye West, Fourfiveseconds. Kan det månne vara den som gör att många yngre lockas till den tre timmar långa konserten?
Det saknas inte låtar att välja på till konserten för Liverpoolaren. Totalt får vi höra fyrtio låtar inklusive låtarna då han klappas in två gånger för att göra extranummer. Tror han skulle kunnat köra fyrtio andra låtar och konserten skulle hållit samma höga klass ändå.
Kul är också att han kör Something av George Harrisson samt spelar sin hyllning till forne beatlen John Lennon. McCartney springer som en tonåring på scen mellan alla byten av instrument. Paul spelar omväxlande bas, flygel, piano och både akustisk gitarr och elektrisk. Han spelar dessutom sologitarr med Jimi Hendrixinspirerad stil som en hyllning till sin amerikanske vän.
ÅJ
Inte ett grått hår finns i tonårskalufsen och magen är ett veritabelt sexpack, McCartney är onekligen vältränad och genomför konserten utan synbarliga ålderstecken. Men det finns ett tecken som avslöjar ett litet mörkt moln på himlen och det är rösten. Den bär inte alla gånger och då får han hjälp och stöttning av sitt band. Hans humör är det inget fel på och han försöker prata lite svenska med oss och önskar oss välkomna tillbaka nästa gång! Kanske vi ses en gång till..
www.stereogum.com
Höjdpunkter under de tre timmarna är naturligtvis Hey Jude som framkallar allsång och tända smartphones. Band on the Run samt min personliga favorit Birthday som ges som ett riktigt rockigt nummer. Jag skulle väl egentligen kunna räkna upp alla fyrtio låtar men måste nämna Blackbird också.  McCartney ensam på scen i den för amatörgitarristen svåra låten från "The White album".
Det går naturligtvis rysningar genom kroppen då han talar om sin gitarr han håller i som var med när The Beatles gjorde det ena och det andra och var med på både inspelningar och konserter. Då om inte förr förstår man vad denna man gjort och varit med om i musikhistorien. Det är ju faktiskt så att han nästa skrivit den.

Konserten får toppbetyget 10 Markaskogar.