Örebro

Den får fotbollsjournalister i huvudstaden att gråta av förtvivlan.
Den får norska husvagnsturister att glädjas
Den får nostalgiker att tro på skor och kex.
Örebro, staden belägen nära Sveriges demografiska mitt. Stockholm och Göteborg på behörigt men överkomligt avstånd. En stad lagom i alla bemärkelser, en stad som inte gärna utmärker sig. På gott eller ont. För hög eller låg. Varken hit eller dit.
Örebro är lagom, varken för lite eller för mycket, för en del går det, för andra går det aldrig.
Staden är fantastisk för de som vill ha lite av varje men inte för mycket eller för litet av nåt. Den tillgodoser alla smaker men tillfredställer ingen. Örebro har allt men ändå inget. Staden har nära till det mesta men ligger långt från händelsernas centrum, varken höga berg eller djupa dalar.

Örebro och jag är medelålders. Det finns något fantastiskt medelålders lagom över Örebro.
Jag kan resa bort med tåg, bil eller flyg men alltid åter finna lugnet i Örebro.
Jag kan ta flyget till en världsmetropol och följa med i dess brus för att i nästa stund sjunka ned i min slitna fåtölj framför TV apparaten.
Jag kan ta tåget västerut där tivolitjuten ringer i mina öron och i nästa stund läppjar jag på en öl i en folktom pub i centrala delar av hemstaden.
Jag tar bilen österut för en konsert, shoppingdag eller en museiupplevelse, för att en tid senare sitta ensam på ett kafé längs ån.
Allt det där är så lagom för mig i medelåldern. Ambitionen att vara hip, inne eller i farten finns något vis inte för mig och Örebro.

Jag gillar Örebro och Örebro gillar mig. Vi trivs i vår långsamma tango av årstider, cykelbanor och präktig lagomhet. Vi har ambitioner, men ofta är pengarna slut eller så måste vi prioritera annat. Vi drömmer. Vi drömmer om tider som flytt eller tider som skall komma för då minsann, då jädrar. Men sällan kommer vi till skott, halvhjärtade satsningar som blir en tummetott.
Det var ofta bättre förr, ju förr desto bättre, men det är något vi bara säger för tänker vi efter så var det drömmar då också. Planer, storslagna planer av kommunalpampar med idéer, vad blev det av dem? Hur såg mina planer ut? Vad blev det av dem?
Vi är medelålders, men det finns en charm i det. Svårt för andra att se, man måste nog vara där för att se den. Charmen det vill säga.
Vi är Örebroare, kanske vi är lite tröga, vi har inte glimten i ögat som andra eller jovialiska, berättar inte historier som vissa. Vi är bara lagom. Men vi vet en sak som andra inte vet;
Lagom är bäst.