Det här är nog det mest oartiga jag kan tänka mig. Idag gick jag därifrån direkt. Ville inte stå kvar och se på när de andra två kramades och utbytte floskler och artighetsfraser. Hörde medan jag gick iväg mitt namn ropas. Jag sa att jag var tvungen att gå, utan att vända mig om.
Vet inte vem jag blir mest sur på, den som kommer och avbryter eller den som jag pratar med och som helt byter fokus och så totalt struntar i mig. Till och med mitt i en mening, mitt i ett meningsutbyte.
Kanske är det jag som är extra känslig, bräcklig som ett litet fågelägg om våren. Övergivet, ensamt.
Idag var det dessutom så att jag själv stått tålmodigt som tredje part och väntat på min tur. Utan att störta fram i överdrivna känsloyttringar, utan minst djup, annat än att hålla skenet uppe. För det var så som hände när jag blev avbruten. Kändes som om jag var ingenting, genomskinlig, som en kameleont. Osynlig, grå som en trist färg på den intetsägande väggen bakom mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar