T2

    Mycket medelålder, många återblickar och en historia som skall påminna om storyn från första filmen med arbetargrabbarna från Edinburgh. Trainspotting 2  innehåller flera återblickar från första filmen precis som om den inte riktigt vågar stå på egna ben. Borta är den smarta, snabba, kvicka dialogen. Begbies svordomar och okvädningsord blir tröttsamma och borta är det rappa samspelet mellan de fyra skådisarna med Ewan MacGregor i spetsen. Istället fylls filmen med tårar, återseenden, erektionsproblem och höga hårfästen.  Första filmens klockrena soundtrack som hade en av huvudrollerna i den filmen spelar en undanskymd roll i den här rullen. Musiken är opersonlig och den tillför filmen inget, men det kanske bara är jag som blivit medelålders.

   Robert Carlyle som Begbie gör ett bra porträtt även den här gången av den våldsbenägna galningen men hans karaktär har hamnat i en medelålderskris på fler än ett sätt. Inte ens de blå pillren lyckas ge hans karaktär någon stadga. Den ende som lyckas med prestationen är Ewan Bremner i sin rolltolkning av karaktären Spud som gör en resa i filmen och blir till slut den enda vinnaren bland dessa notoriska loosers från Skottland.
   Det finns enstaka tillfällen då jag drar på smilbanden, några gånger skrattar jag högt men ofta känns det som jag skulle vilja se första Trainspottingfilmen igen istället. Finns inget att engagera sig i, storyn känns tunn, men jag gissar att Danny Boyles plånbok blev något tjockare på detta trista och medelålders filmprojekt.

Filmen får 3 Markaskogar av tio möjliga.