Ja, det var det väl.

   Människor i min närhet brukar påpeka att jag sällan använder superlativ när jag värderar saker, företeelser och upplevelser. Underbart, fantastiskt, fenomenalt är kända ord för mig men helt oanvända i mitt dagliga språkbruk.
"Visst var det en jätterolig film?" På ett sådant påstående brukar jag svara. "Ja, det var det väl."
"Visst var det skönt?" svarar jag "Ja, det var det väl."
"Utsikten är ju fullkomligt fantastisk, eller hur?" Allt jag då får fram är: "Ja, det är den väl."
   Jag tror att jag är en stoiker. När jag tittar i uppslagsboken betyder stoiker en person med orubbligt sinneslugn. När jag var yngre sa alltid mina föräldrar att jag inte skulle förhäva mig. De menade nog att det alltid fanns någon som var bättre eller något som var bättre. Bli inte en dryg en, som skryter om dina bedrifter. Jag skulle inte slå mig för bröstet och tro att jag var något.
   När jag spelade fotboll och gjorde mål hade jag en tid som målgest att sätta upp ett stenansikte och inte fira på något sätt. Oavsett om jag snubblade in bollen eller om jag smekte in lädret i krysset. I slutet av karriären övergav jag denna något märkliga och stoiska målgest till förmån för mer kamratliga glädjeyttringar.
   På sistone har jag börjat att träna på superlativ men personer i min närhet säger att det låter konstigt när det kommer ifrån mig. De får väl ta mig som jag är då. Stoisk!

Foto: Peter Lindahl