Likheten mellan mig och Jonas Gardell?

    Vaknar upp denna härliga lördag och frun frågar om vi skall gå på Gardell i eftermiddag? Jag möter hennes fråga med en tvivlande kränkt-medelålders-vit-man-blick men säger ändå att: Jodå det kan vi väl. Det där sista lilla ordet väl bekräftar min tvivlande inställning och jag måste övertala henne om att jag visst kan tänka utanför boxen och ge Jonas Gardell en chans. Konstaterar att jag inte läst några av hans böcker och inte sett någon av hans tidigare föreställningar.  Tror faktiskt jag inte heller sett något på teve av honom heller. Gardell är en kulturellt vit fläck för mig. Vill minnas att Gardell bott några ungdomsår i Örebro med sina föräldrar och syskon men får inget av detta bekräftat från scenen.
   Sonen har både sett föreställningen Jonas Gardell 30 år tillsammans och fått förmånen att intervjua den excentriske Gardell. Excentrisk men inte lika speedad som på scen. Sonen rekommenderade föreställningen och ja, vi kom över två biljetter på 19:e bänkraden. Lagom långt bort för att slippa bli häcklade från scenen, den äran gick istället till släktingar som hade platser på första bänkraden. Gardell håller ett högt tempo på scen och trots en krånglande hals dominerar han ett nästan fullsatt Conventum arena i två timmar.

Gardell      Foto: Björn Erlandsson

  Föreställningen är en odyssé genom trettio år av Gardells offentliga karriär som författare, dramatiker och scenartist. Vi får även får del att hans liv som ung i form av bilder och minnen i form av fragment från en tuff uppväxt och ett vuxenliv som riksbög tillsammans med sin man Mark Levengood. Vi får del av hans romandebut, en två kapitel lång bok han skrev som sjuåring och redan då ett barn märkt av våld, olyckliga omständigheter och trassliga relationer. Han beskriver som så många andra före honom matkulturen i sjuttiotalets villaliv. Sina sportsliga tillkortakommanden och hur han rensat ut alla VHS-band med filmer och Marks inspelade porrfilmer från ett tidigt kabelteveliv.

   Gardells gummiansikte lockar till många skratt samtidigt som han, som det anstår en rutinerad stand-up artist, hittar offer på första bänkraden som han använder sig av i föreställningen. Igenkänningen är hög för mig som bara är ett år äldre än Gardell och skratten blir många. Men de allvarliga stunderna där hans budskap om människors lika värde och möjligheter får publiken att tystna och sätta skratten i halsen. Men han är lika snabbt tillbaka i humorns tecken och tar billiga poäng med sex och bögskämt med en självutlämnande distans som är något av hans kännetecken på scen och i sociala media.

   Ett extranummer avslutar showen där Gardell leder allsång i melodin Aldrig ska jag sluta älska dig med hjälp av en elektronisk cittra och glasögon för att se texten. Ingenting funkar och Gardell är verkligen ingen allsångsledare eller musiker. Skrattar så tårarna rinner för jag vet inte om det är repeterat eller ett kapitalt misslyckande. Gardell lyckas i alla fall få det hela att fungera och publiken är med på de noter som helt saknas. Snubblande nära succé, som vi hört flera gånger under föreställningen.

   Likheten mellan mig och Gardell då? Jo, vi trivs i Mark!


Föreställningen får 7 Markaskogar av tio möjliga.