Gaddad för livet

  Det är tredje gången jag ser Eric Gadd i ett liveframträdande. Alla gånger har varit i olika sammanhang och i olika sättningar. Den här gången står han på egna ben tillsammans med en stålsträngad akustisk gitarr på en liten avskalad scen där han har både stående och sittande publik framför sig. Att han saknar sällskap på scen gör inget, tvärtom, visar det sig efter en stund. Nu behöver han inte dela på utrymmet och kan istället ta plats med sin fantastiska pipa och ett överraskande gitarrspel som förmedlar funkighet och kärlek till musik. Han hinner också blanda in några covers av Al Green och den egna husguden Prince. En artist som han ofta jämförs med.

Han river av den ena egna hitlåten efter den andra och igenkänningsfaktorn är lika hög som medelåldern  i publiken. Tempot är högt och snacket mellan låtarna betydligt mindre än utlovat. Kanske en effekt av den något sorlande publiken som han kämpar med den här kvällen.
Ikväll är han dock allas hjälte när han visar på ett brett sångregister och varierat gittarlir. Han får ovationsartat jubel och ropas in flera gånger.
Gadd är en rutinerad artist som i somras fyllde femtio och håller publiken på gott humör, särskilt de kvinnliga delarna i mitt sällskap.


På den här sushirestaurangen i ett gråkallt Örebro värmer Gadd. Det är snabbt, rappt, funkigt men ändå kärleksfullt och med stor ömhet.
När restaurangen töms och alla drar sig hemåt så vänder jag mig om mot den tomma scenen och hittar hans handskrivna spellista på golvet. En förteckning över vad funkens svenske mästare hittills producerat.

Konserten får nio Markaskogar av tio möjliga.

Från svensk fura till dansk design

Jaha, nu ska det renoveras och tapetseras och målas. Den enda som får vara kvar som är äldre än 30 år är väl jag själv. Nej, skämt å sido så skall det bli bra med lite nya möbler och tapeter. Det blir vitt igen och det liknar färgmässigt så som väggarna såg ut när huset renoverades 1988.
Möblerna som kastas ut är svensk furu

och in kommer "dansk" design.

Det blir nog bra när det blir klart....

Leksing på Cirkus

   Sedan konserten i Göteborg för tre år sedan har jag väntat på nästa tillfälle att få se och höra The Tallest Man On Earth. Det blev äntligen dags på Cirkus i Stockholm en ljummen kväll i oktober 2015. Hans världsturné gör en liten paus med en miniturné i Sverige under en vecka. Konceptet är annorlunda än senast jag såg honom, men energin finns fortfarande där hos TTMOE aka Kristian Matsson. Tillsammans med ett elektrifierat kompband spelar han de nya låtarna från senaste skivan, Dark bird is home och det är svårt att hitta referensramarna. Jag gillar det delvis nya soundet där hans akustiska gitarr ändå får finnas i huvudrollen. En bit in i konserten börjar han spela låtar från sina tidigare skivor och då märks skillnaden eller kanske man skall säga utvecklingen. Jag frågade min bänkgranne om vi skulle ropa Judas precis som Bob Dylan råkade ut för när han elektrifierade sin musik på sextiotalet, men det behöver vi aldrig göra. Matssons elektrifiering är gjord på ett mer känsligt sätt som vi fans till TTMOE accepterar på ett annat vis än vad Dylans följare gjorde back in the days. Innan var Matsson i princip ensam på scenen under sina konserter antingen tillsammans med ett piano, en akustisk gitarr eller en elektrisk gitarr. Det enda sällskap han hade var sin staka röst som utan problem fyller rummet, även nu när han har ett kompband.

   Till och med Mattsons gamla punkbakgrund kommer fram i ett extranummer där han gör en elektrifierad och punkifierad version av Dreamer. Matson var en gång i tiden frontman och sångare för punkbandet Montezumas. Så stilen är inte främmande för denna singer-songwriter, och vi som har Dreamer som favorit i TTMOEs låtkatalog tycker ändå att versionen är bra då grundkänslan i låten ändå finns där.




   Ett fullsatt Cirkus jublar vid varje ny låt och ger Matsson energi när han nu är på hemmaplan. På instagram skriver Fredrik Wikingsson att han är golvad av konserten. Man kan bara hålla med honom, konserten är en känslomässig berg och dalbana både för publiken och Matson själv. Ironiskt då att Gröna Lund bara är ett stenkast från konsertlokalen.

                                                                                       Bild ÅJ


Även Lustiga huset finns i närheten och man kan inte annat än dra på munnen år den koreografi som TTMOE presterar eller rättare sagt inte presterar. Hoppar, springer runt, står på tå och ibland ligger ner. Allt i avsaknad av takt och rytm. En annan bänkgrannen konstaterade att Matsson måste anlita samma koreograf som Bo Kaspers orkester frontman, Bo Sundström. Märkligt att många musiker saknar danskunskaper, ett känt faktum i musikerkretsar tydligen. Något som borde förbättras är det näst intill obefintliga mellansnacket. Inte många ord eller historier blir berättade eller sagda på den nästan två timmar lång konserten. Och som många andra skulle vi vilja se honom göra en längre konsert med flera av sina låtar ur den katalog med sånger som TTMOE samlat på sig med fyra fullängdskivor och en ep och många världsturnéer.

Trots allt får konserten 11 Markaskogar av 10 möjliga!

Rökning

Äldre damer ska inte röka. En rockstjärna däremot skall blossa som en skorsten.
En mormor som röker en cigg är inte precis den bild man har av en trygg och pålitlig, bullbakande mormor. Ingen aska i den hemgjorda saften, inga fimpar i kanelbullarna.
Inte ska en farmor röka för den delen heller. Bilden av en klok gumma går inte ihop med rökning.
Röka skall man göra när man är ung och dum. När man tror att det är tufft att röka i brist på andra sätt att uttrycka sin tuffhet. Vissa psykologer går till och med så långt att säga att en del använder cigaretten som en napp, en sorts tröst när man är vilsen i tonårstiden.

Bild: Exponerat.net

Axén defrostar

   ÖSKs fotbollslag har i år varit en veritabel frysbox på många sätt. Laget har varit iskallt i årets allsvenska och haft förtvivlat svårt att ta poäng. Inte bara i år men de senaste två åren har klubben specialiserat sig på att köpa nya spelare från andra lags frysboxar. Spelar från Örebroregionen som hamnat i andra klubbars frysboxar och endast tränat, men fått göra få eller inga minuter på planen. En köpstrategi som sånär blev ödesdiger denna säsongen. Nedflyttningsspöket satt stadigt på boxen som inte till något pris ville tina upp under Axéns ledning.
Per Ericsson Kalmar, Martin Broberg Djurgården, Astrit Ajdarevic  Standard Liége satt alla tidigare stadigt i respektive lags kalla avdelning.
Tidigare år har ÖSK grävt djupt andra lags kylrum och hittat: Daniel Gustavsson AIK, Robert Åhman Persson AIK, Alhassan "Crespo" Kamara AIK, Nordin Gerzic IFK Göteborg, Marus Pode Mjällby, Daniel Nordmark Helsingborg även Patrik Haginge återvände från Djurgårdens frysrum.
  Kanske att jag glömt någon spelare men till slut har Alexander Axén lyckats tina alla så pass mycket att trepoängarna till slut börjat ramla in lagom till höstmörkret fått sportklubben att visa sin klassiska höstform. Axén var även han lite lagom nedkyld i GAIS för några år sedan då han fick kicken men har med sin oefterhärmliga stil lyckats få rätsida på sin egen karriär som tränare.
Man tackar också för att Axén äntligen hittat defrostknappen och fått laget att hitta den vinnande stilen. Optimist som man är så borde väl detta till slut räcka till nytt allsvenskt kontrakt.

Genetisk kokosskräck

   Min pappa var inte speciellt förtjust i kokosflingor. Tror aldrig han smakade en kokosnöt och det har för övrigt definitivt inte jag, tror inte min son gjort det heller.
   Pappa undvek att smaka kakor med kokosflingor som dekoration. På hans tid vara det den enda gången man kunde komma i kontakt med kokos. Han var inte alls förtjust i denna smaksensation.

Foto: www.aftonbladet.se

Jag ärvde denna skepticism och när jag gjorde mina chokladbollar, som på den tiden hette något annat, var de alltid dekorerade med pärlsocker. Minns att min mamma gjorde en form av mjuka kakor med ett lager choklad som alla andra mammor dekorerade med kokos men som mamma lade strössel på som ett färgrik mönster. Det tackar jag henne för. Nu utsätts jag för att viss mat steks i kokosfett, en fara som pappa aldrig behövde riskera. Den som ligger i fara för mat stekt i kokosfett är sonen och gissa vad han inte är speciellt förtjust i, jo ni gissade rätt: kokos
   Det verkar vara en genetiskt överförbar aversion mot kokos som familjens manliga medlemmar dras med. Gemensamt är att vi tycker att det smakar som papper, tugga, tugga men det finns fortfarande kvar i munnen, sätter sig fast mellan tänderna. Försvinner aldrig och smakar absolut ingenting, ger inget extra för den totala smakupplevelsen, bara finns där, oftast som en menlös dekoration.

Kokos får i betyg en nedhuggen Markaskog.

Kvinnliga författare

Okej, har nu gjort ett allvarligt försök att läsa kvinnliga författare. Efter att jag blivit påmind om min fäbless för att läsa döda manliga var jag tvungen att läsa kvinnliga författare.
Nåt år tillbaka läste jag Herta Muller och Alice Monroe, men det gav mig inte så mycket trots att de båda är nobelpristagare. Lite tråkiga faktiskt enligt mitt tycke.
Nu gav jag mig på två amerikanskor med lite olika stil:

Foto.ÅJ

Foto: ÅJ

Lionel Shriver beskriver sida upp och sida ner hur hon uppfostrar en son som blir ansvarig för en skolmassaker och hamnar i ungdomsfängelse. Sida upp sida ner med ordrika vändningar. Känslorika beskrivningar i form av brev till pojkens far och den före detta mannen. I mesta laget.

Paula Fox utnyttjar istället Hemingways isbergsprincip där hon utlämnar mycket till läsare och försöker få oss likt Hemingway att läsa mellan raderna och få oss att utnyttja vår egen erfarenhet.

Nej, det gjorde mig inte mer intresserad av kvinnliga författare. Men skam den som ger sig.

Gick till bokhandeln och köpte ett exemplar av Jojo Moyes Livet efter dig samt klassikern To kill a Mockingbird av Harper Lee. Får se om det kan få mig mer vänligt inställd till kvinnligt författarskap.

Shriver får 5 och Fox får 3 Markaskogar i betyg.